”Det är i sprickorna vi blir människor”: Henrik Rydströms lysande recension av Zlatans bok

Det är är riktigt bra. Det är skrivit med närvaro, insinkt, mod och det är dessutom väldigt bra formulerat. Helt enkelt en lysande recension av Henrik Rydström i Barometern om hur Zlatan väljer att framställa sig själv i sin egen bok.

”Zlatan pendlar attitydsmässigt mellan diktatoriskt världsherravälde och blyg tonårspojke och det är alltid det förstnämnda som segrar och det är antagligen ett inlärt mönster, präglat av uppväxten, bakgrunden – Zlatan har i mångt och mycket förblivit den där 16-åringen som reagerade med instinkter i varje situation – och det är mekanismer som förstärkts av livet inom proffsfotbollen, något han tar till för att inte gå under av all press, tryck och kritik.”

På sin blogg ( Henriks alltså) finns en lika lång mer text om det som inte fick plats i rencension. Vilket nog var rätt. En dubbelt så lång recension hade inte funkat men två texter på två ställen kompletterar varandra utmärkt.

”Det är som det här med Fredrik Ljungberg. Zlatan talar om respekt, men attackerar sedan Fredrik Ljungberg på ett infantilt och synnerligen icke respektfullt sätt och man kan säga mycket om Ljungberg – men på planen gav han alltid sitt yttersta.
Ljungberg var säkert allt det där som Zlatan beskriver, men samtidigt presterade Ljungberg. Och där har vi Zlatans akilleshäl i landslaget – för Zlatan själv tar rollen som primadonna, men presterar än så länge inte i tillräcklig utsträckning.”

Trodde faktiskt inte Rydström kunde skriva så här jävla bra och liknelsen med Strindberg är förmodligen, vi pratar knappast om förstahandsomdömen här, oerhört passande. Skriver ”knappast” eftersom en person aldrig är densamma i sina böcker som i verkligheten, Varken Strindberg, eller Zlatan.