Eos och behovet av att ”avkollektivisera” damlagssporter

Har i veckan försökt förstå varför tidningarna struntar i dambasket. Har också försökt förstå varför dambasketcoacher struntar i tidningarna. Kommit fram till att det finns en hel del logiska beröringspunkter.

Nu skall jag försöka förstå varför så få människor är intresserade av dambasket. Är dambasketen ointresserad av publik?

Nja, delvis. Den gör inte så mycket för att väcka uppmärksamhet. På det lokala planet finns det alldeles säkert många människor (dessa så kallade eldsjälar) som jobbar som fan och lägger ner massor av gratistimmar men uträttar de något, gör de någon skillnad?

Lund borde vara en utmärkt stad för dambasket. Det finns, förutom handbollen, enbart ett halvdant herrlag i Division 1 – inget mer och jag räknar inte volleyboll och sånt elitsportsorl.  Dessutom finns det baskethistoria, basketkultur och massor av unga människor. Som pricken på i-et: det är en närmast genus-certifierad stad.

Så varför bryr sig ingen om basket, speciellt inte dambasket?

En förklaring är att man inte ser det som en sport – varken spelarna eller lundaborna.

På fb blir jag inbjuden till lördagens match av Sofie Klackenberg, ganska duktig back-up center som skulle behöva träna mer om jag minns rätt. Det är en liten bra text men…. ingenstans nämns vilka de möter. Motståndarna är ointressanta. Endast det motstånd de kan erbjuda är av intresse.

Och här tror jag problemets kärna är. Eos-tjejerna är naturligtvis sporttjejer, basket är en sport men publiken kommer inte dit för att se basket eller en match i basketligan utan de kommer dit för att se sina tjejer kämpa och svettas och kanske vinna. De har , medvetet eller omedvetet, endast lyckats locka de som har en personlig relation till laget.Vilket åskådliggörs av Sofia text. Hon har inte en tanke på match utan enbart på basket och identitet.

Kanske är detta en allmänt problem för damidrott. I individuella idrotter tävlar de mot varandra och kan inte jämföras med män. I viss idrotter är de minst lika bra som männen. I dessa fall är intresset och mediebevakningen nästan lika stor som för killarna  men i alla lagidrotter är tjejer katastrofalt mycket sämre än killarna. Och då måste man sälja på personligt intresse och då räcker det enbart till i allra bästa fall till 1000 åskådare som Sverige bästa damfotbollslag i landets tredje största stad. Eller ett Eos som kanske snittar 250 åskådare om de tar med funktionärerna.

Så vad ska man göra? Ja i mitt tycke ska man löpa linan ut och sälja sig personligt. Att ”avkollektivisera! damlagsidrotten. Låta tjejerna skaffa egna individuella sponsorer, spräcka solidaritet och likaberättigande och belöna tjejerna efter vad de uträttar på plan. Låt de ha personliga saker eller symboler  i dräkten, marknadsför dem som ett lag av individualister, styla upp dem, låt olika klädaffärer sponsra deras garderober. Var inte rädda för att var tjejer och i en del fall kvinnor. Och visa stolthet.

Det är det viktigaste. Sedan vore det inte fel om de, alla inte enbart ett par, tränare ordentligt och offrade lika mycket tid som herrarna gör i motsvarande serier – d v s  ca tio pass i veckan!  Istället för kanske fyra, fem. Och då talar vi om under säsongen – inte försäsongen då kroppen inte behöver vila lika mycket. Bättre tränade ger bättre respekt!

Då, men först då, kan kanske Eos och den på landslagsnivå oerhört framgångsrika svenska dambasketen börja närma sig det intresse och fylla den potential  som finns för världens bästa inomhusidrott.

Det allra första svensk dambasket borde göra är att se på NBA, inte WNBA, och notera vad det är som säljer sporten. Sedan borde man fråga sig vad man kan kopiera. Och det är massor, massor, om man bara vågar tänka tanken och tro på möjligheten