Bördan av att vara ledare

I går stod min arbetskollega dirigenten Daniels barn som är typ nio månader gammalt och vajade. Han hade tagit tre, fyra steg men nu kommit fram till ett hoppknycklat A-4-papper och stod nu framför det och tvekade. Hans balans medgav inte att bestiga sådana hinder. Han hade inte ännu lärt sig det viftande med armar och händer som hans pappa är så skicklig på och som inte enbart han håller balansen med utan även balanserar en hel symfoniorkesters musikaliska balans.

Har hela säsongen uttryckt tvivel om Man Citys möjligheter att vinna ligan. Det tar tid att lära sig gå, man måste krypa först. Och sedan…

Ända tills City åkte ur CL och då trodde jag att de fick ett lättare program men så åkte även nästan alla andra engelska lag ut.

City har inte vunnit något än och det tar tid att lära sig vinna. I går såg de ut som vinnare i 20-25 minuter. Innan Chelsea klev upp i press och lät mittfältet ligga närmare sina motståndare. Innan dess tänkte jag att de nu skaffat sig CL-rutin och kan spela/föra tuffa bortamatcher. Nej, det kunde de inte.

En annan orsak till förlusten  var en tveksamt dömd straff och en tveksamt dömd utvisning. Samtidigt som City gick miste om en solklar straff. Jo, Silva förstärker men man får inte sparka folk på benen i straffområdet.

Det är sådana bedömningar man får när man leder serien! Inget är gratis där högst upp i tabellen!

Det andra var att Chelsea till skillnad från city har rutinen. Och Ramirez – har i drygt ett år nu tjatat om att han ska bli världsklasspelare. Han är nästan där nu!

En annan ung blå spelare som jag gillade mycket var Sturridge – vilken sagolik balans. Han kan överkroppsfinta så mycket att man tror överkroppen ska lämna underdelen och sedan springer underdelen och bollen i väg åt motsatta hållet. Visst har han bra teknik men det är balansen som ger övertaget.

Men Chelsea vinner aldrig ligan. Och jag tycker inte City är favoriter, trots att de har det i särklass bästa laget.