I går hade Pär Hansson en riktigt dålig backlinje framför sig. Redan efter tio minuer hade han tvingats göra flera kvalificerade räddningar. En av dem, när han sprang ut och slajdade på hockeymanér framför Daniel Larsson var det världsklass på.
Ju längre matchen låg ju tydligare var det för Pär Hansson att det var endast han som kunde rädda HIF. Pär Hanssons övertygelse var inte fel men det fick fel konsekvenser. Han räddade å ena sidan fyra, fem frilägen, utan honom hade det slutat 6,7-0. Samtidigt var två av målen hans fel.
Det är väldigt lätt att när man väl börjar springa ut och bryta bollar över backlinjen – då ser man sådana situationer gång på gång. De är många men inte så många som man tror. Det ligger i sakens natur att man som målvakt i den här situationen övervärderar sin egen insats – och undervärderar sina överspelade lagkamraters.
Pär Hansson borde inte gått ut på bollen som innebar 3-0: hans försvarare var först på bollen. Nu skulle Pär Hansson kunnat vara först på bollen, ifall backen var erfaren och screenat undan Ranégie.
Nu var backen oerfaren, vilket säkert bidrog till Hanssons agerande men det utan samspelet fungerade det inte. Och det är oerhört svårt att sluta springa ut när man väl börjar och dessutom ser att backarna blir överspelade gång på gång. Det krävs egentligen att man gör fel för att man ska vakna upp ur den övertygelse som styr ens alltmer offensiva spel, allt större börda.
Jag tycker också att Pär Hansson inte ska vara så passiv på första målet. Hade inte målet föregåtts av en högst trolig frispark mot Erik Edman hade Hansson säkert agerat annorlunda. Han hade haft en annan position. Och försvararen hade varit närmare Daniel Larsson och täckt första stolpen så att Hansson kunnat ha en position en meter längre ut. Nu var han lite skymd men framförallt var han inte hundraprocentigt fokuserad på situationen utan någon hundradel var frustrerad och arg på Martin Hansson.
Samtidigt – Pär Hansson var i särklass bäst på plan den här kvällen!
Lämna ett svar