Idag håller jag tummarna för Robert Lindstedt. Inte för att han är båstadsbo och stått framföra mig i kassorna på ICA utan för att han förlorat två raka Wimbledonfinaler.
Det är spännande med människor som aldrig vinner, de utvecklar en alldeles särskild form av bearbetning som gör den starka och drivande – tills de återigen hamnar i final…
Påminner lite om den ungerska tyngdlyfterskan Mária Takács som , förutom tre tävlingar då hon var dålig i magen , alltid tog medalj i tyngdlyftnings-VM: medaljraden 0-16-17 är ganska imponerande om än lite ofullständig.
Lämna ett svar