Palme – en extrem vinnarskalle som ofta förlorade

I dag har dokumentärfilmen om Olof Palme premiär. En lysande film. Det finns saker jag saknar men i stort ger den en oerhört spännande bild av Palme och av Sverige under tre decennier. Bland annat kommer man fram till att han nog hellre hade varit borgerlig politiker än socialdemokratisk.

Såg filmen med bland annat Richard Guston, legendarisk utrikeskorrespondent för Sydsvenskan i Paris på den tiden stationära utrikeskorrar existerade. I filmen berättar han om Palme och idrotten på överklassinternatet i Sigtuna –  en skola där alla landets allra mest lovande pojkar placerades.

Guston berättar att Palme inte hade något bollsinne, eller kunde åka skridskor men till varje pris skulle var med i skollaget i bandy. Så han blev målvakt. Hänsynslöst modig, uppoffrande. Och talanglös. Men i bandyburen fungerar det.

Palme vann löptävlingar som gick ut på att ha bra kondition. För att han gillade att springa mer än att dricka grogg och spekulera i aktier.

Själv träffade jag enbart Palme vid något enstaka tillfälle. Pappa var riksdagsman och jag fick ta i hand och bocka och bli klappad på hjässan. typ.

Pappa brukade alltid gå långt i Riksdagsmästerskapet i pingis – på den tiden då Sverige var bra i pingis. Då Hammarens rygg fortfarande höll, Stellan Bengtsson vunnit VM i Nagoya och Hasse Alsér ännu inte gått ombord på det Linjeflygplan som inte lyckades landa i Bromma.

Ofta mötte pappa Palme i semin eller finalen och hade väldigt svårt att vinna. Palme var en defensivspelare innan det fanns defensivspelare. I Europa. Palme bara returnerade bollar, angrep aldrig, hade inget dödande slag. Och för pappa som ville spela vackert, nära bordet, utgjorde Palme en förskräcklig motståndare.

Jag tänker att det finns stora likheter mellan Palme politikern och Palme idrottsmannen – han som är beredd att göra nästan allting för att nå sina mål och vinna berömmelse (men aldrig förstod att man inte ska utklassa motståndarna, varken i debatter eller i intellektuell kapacitet, att vinsten i sig är tillräcklig, därav allt hat han träffade). Men Palme förstod att utnyttja eller kamouflera sina svaga sidor. Palme var politikern som gjorde allt för att vinna. Och förlorade stort.  Ändå framstår som en av det moderna Sveriges mest karismatiska och stora personligheter.