Cancer

De flesta av er läsare är jag inte fb-vän med så ni vet inte att jag för två timmar sedan fick redan på att jag INTE har cancer längre. D v s jag har varit fri i fem år och det här var mitt sista återbesök. En tung, lång suck.

Det finns en fysisk/idrottslig sida av min cancer – eller snarare två.  Eller tre.

Eftersom sjukvården först misslyckades med en massa grejor fick jag först en diagnos när det nästan var alltför sent  – Lymfon, non-Hodgins i fjärde och sista skeedet. Men eftersom jag var vältränad klarade jag den tredubbla dos jag behövde för att överleva. Den gav alla bieffekter som finns beskrivna i FASS och en del bonusbieffekter men va fan. En del har bestått men allting går att övervinna. Som att ifall fötterna vägrar lyda som man vill får man omskola sig från mittfältare till målvakt.

Jag upptäckte först att jag var dålig då mitt max sjönk på gymmet. Orkade inte lika mycket. Sedan följde nattliga svettningar, feber på eftermiddagarna och till slut blod i urinen. Då sökte jag till Öppenvårdscentralen. Jag borde fått diagnosen på 2-3 veckor, det tog precis tre månader och då var det väldigt nära slutsignalen…

Jag fortsatte jobba. Vägrade sjukskriva mig, vägrade vara offer. Ibland förlorade jag alla röda och vita blodkroppar, isolerades och orkade nada men ofta orkade jag allt, bara jag tog det väldigt lugnt: alltid hissen mellan våningarna på Olympia. En del av tränarna, ledarna, spelarna märkte också att jag var sjuk, mina arbetsgivare på DN hade stor förståelse för att mina händer inte riktigt lydde mina tankar på en kall pressläktare med lämning på slutsignalen.

Jag kämpade på, såg mig som en defensiv mittfältare som sprang omkring och skapade passningsskuggor: cancern skulle inte ha några enkla uppspelsmöjligheter. När jag började tappa lite av motivationen efter 5.5 månader var cancern plötsligt försvunnen: 4/12 2007!!!!

Träning är fundamental, både före och efter. Jag vill hålla mig i form för i fall den skulle komma tillbaka vill jag vara beredd. Att fortskriva om sport är också viktigt. Att fortsätta spela fotboll och idrotta är också en del av den process som ska göra mig odödlig, ett par år till.

Jag kommer inte riktigt nå målet att börja dunka basketbollen igen före nyår – men jag ska dit! Cykelloppet Berlin-Köpenhamn är inte omöjligt i september och ifall bara Zlatan och de andra sköter sig så ska jag vara med och utmana om en tredjemålvaktsplatsen i planet till Brasilien 2014. Kan gå ut över Johan Dahlin eller Pär Hansson men då kanske de kan följa med som sparringspartners, typ.

Nåväl, jag är frisk nu! Nu skall här levas ordentligt!  Tack för att ni läste! Syns!