Elkjær och Shakespeare

Tre saker förvånar mig stort under läsningen av  ”Mit liv som Elkjær”. Först och främst att han var tvåa, trea och fyra i omröstningen om Europas bäste fotbollsspelare 1985-87. Jag tyckte aldrig den listan var speciellt viktig men omvärlden tyckte det. Och jag fick aldrig intryck av att omvärlden förstod hur jävla bra han var.

Han misslyckades i Köln under den grymme Hannes Weissmuller, spelade alldeles för länge i belgiska Lokeren och kom först, 27 år gammal, sommaren 1984 till Italien och Hellas Verona. Å andra sidan: där vann han skytteligan direkt, före Maradona, och förde lilla Verona till sin enda titeln.

För övrigt första gången på 30 år som Scudetton gick till en klubb utanför de tre storstäderna. För övrigt första gången på 30 år som Scudetton gick till en klubb utanför de tre storstäderna. Det var ett italienskt ”Miracle on ice”, något Shakespeare, i en annan tid, hade kunnat göra ett lyckligt kärleksdrama om fotboll och småklubbssupportrar om.

Den andra saken är att han i princip aldrig nämner öl och ciggaretter i hela boken. Och där är inga bilder på honom rökandes vilket nästan var de enda bilder som publicerades på honom när han var som bäst – en bajer och en cigg i omklädningsrummet.

Den tredje överraskningen är att det inte skrivits en ”självbiografi” över honom tidigare. Som han säger: ” fotbollsspelarens biografier använts för att hänga ut andra människor och det har jag helt enkelt ingen lust med”.

Istället hänger han ut sig själv – han är ärlig och uppriktigt. Där finns säkert mer att berätta men det han berättar tillsammans med Peter Sloth är tillräckligt intressant. Han berättar mycket om åren efter spelarkarriären, hans problem med hälsenan gjorde att han lslutade i landslaget redan efter det misslyckade EM 1988 och han borde gjort det ännu tidigare medger han. Han hade två förstörda säsonger i Vejle innan han lade av helt, 32 år gammal.

Preben har tränat klubblag på hög nivå, varit TV-direktör, ägt en alldansk klubb och varit TV-kommentator. Allt med relativt stor framgång. Jag hade också gärna läst om hans kulturella intressen, att han i mitten av 90-talet ägde Danmarks största privata samling av dansk modermistisk konst från 20- och 30-talet. Av det får jag inget. Men det finns annat att berätta.

Första gången jag såg honom minns jag inte honom. Elkjær berättar när han och Lerby och Arnesen spelade i juniorlandslaget och var professionella. Jag såg dem på Olympia en gång – Lerby och Arnesen var proffs i dåtidens bästa lag Ajax och de var alltså bra två år äldre än jag var. Det var nästan ofattbart. Elkjear minns jag inte, kanske hade han inte skrivit på för Köln än.

Preben Elkjær var dock känd, åtminstone i Köpenhamn långt tidigare. Han var den mest utvisade spelaren i Köpenhamns pojklagsturneringar i handboll. Och då var han alltså målvakt…. I klubben Saga.

Det gick rätt vilt till även på fotbollsplanen men Elkjear har inga problem med att be om ursäkt även om han inte tyckte att dåtidens ledare hade några större psykologiska insikter. Elkjear var och har alltid haft epitet gatpojke,  ”gadedreng”, vilket betyder att man är fräck och framfusig men inte bryr sig om andra och inte kan styras.

Fotbollsmässigt vaknade Danmark sent. Man tillät inte professionella spelare i landslaget förrän 1974. Man hade en halvtidsanställd förbundskapten (som drev en sunkig bar i Gambia under vinterhalvåret) framtill 1979 då Sepp anlände.

Danmark var dock väldigt bra redan då. När Italien tog VM-guld 1982 förlorade de enbart en enda match genom hela turneringen och kvalet; 1-3 i Parken.

Sedan följde flera år av fler, ”nästanframgångar”. Nästan för danskarna var helt enkelt inte tillräckligt rutinerade i landslaget. Och när de väl var det, 1988, var de alltför gamla och skadade.

Elkjær berättar om varför han missade straffsparken mot Spaniens Arconada (EM:s bäste målvakt) i EM-seminfinalen 1984. Danmark hade varit det bäst laget men Spanien försvarade sig bra. Elkjær hade fram till dess inte missat en enda straff i karriären. Ingen ville slå straffar utom Lerby och han och när Sepp frågade om han ville slå den femte så svarade han : ”självklart”.

Nu fick han först gå 50 meter. Sedan tog det ytterligare tid och alldeles innan han skulle sparka såg han att Arconada gick åt rätt håll och bestämde sig för att slå till bollen lite hårdare än han ursprungligen tänkt. Och så gick bollen över slagen av en man med trasiga shorts.

Tre år senare, i en EM-kvalmatch mot Wales fick Danmark en ny straff. Jesper Olsen var förste straffläggare men Preben gick fram och tog bollen. Han skulle revanschera sig för EM. Fast på taktikmötet före matchen hade de pratat straffar och Elkjær hade sagt att han gärna ville slå en varvid Sepp sa att han gott kunde tänka sig han som straffläggare. Straffläggare nummer sju…

Preben tog bollen men sköt ännu en gång över.  Sepp var inte god att tas med efter matchen, antyder Elkjær: ”Sepp brummede ganske lange over den brændte straffespark, mens jag försøgte att  førklare før ham, at han da ikke kunne skælde mig ud för at tage ansvar på holdets vegne”.

Apropå shortsen fick han i Italien reda på att den enda utrustning man behöver för att spela var just shorts. Han är fortfarande berömd för ”il gol senza scarpa” –det skolösa mål han avgjorde matchen mot Juventus på hemmaplan. Verona ledde 2-1 med tio minuter kvar. Elkjear kom in med bollen i straffområdet, undvek två vårdslösa glidtacklingar men höll på att tappa skon så han sparkade den av som skottfint, lurade målvakten och bredsidade sedan med höger strumpläst hårt in 3-1 medan skon fortfarande var på väg mot andra stolpen.

Det är mycket mer att berätta men jag väljer bara en sak till. 1993 spelade Danmark en vänskapsmatch mot Spanien i Parken. Varför jag tar upp det är dels för att det är i Spanien känt som matchen då Guardiolas karriär förstördes – den skada han fick där tog lång tid att läka och kom att i framtiden påverka hans snabbhet negativt. Dels för att Elkjær kommenterade matchen:

Och jag tar också upp det med tanke på vad bland annat Jennifer Wegerup skrev i gårdagens Sportbladet där hon försökte förringa och bagatellisera Zlatans stämpling i ansiktet på en liggande motståndare.

Så här skriver Elkjær:

”Man kan välja att ignorera eller fördöma Faxes tackling mot spanjorens knä. Jag valde att fördöma.: ”Även om vi alltid är lite danskvänliga i dansk tv så är jag tvungen att till alla unga tittare som sitter därhemma säga att så här gör man inte. Inte ens när man spelar på det danska landslaget.”

Och fortsätter Elkjær: jag hade sagt det samma idag av den anledningen att jag då var TV-kommentator och inte längre rumskamrat med spelarna och ledarna. När jag var spelare var jag det hundraprocentigt och när jag blev TV-kommentator var jag det hundraprocentig. Allt annat hade varit oseriöst.”

Sedan beskriver Elkjær hur mycket skit han fick för det här i massmedia och att även förbundskaptenen Richard Möller Nielsen skrev ett långt brev till honom där han menade att Elkjear varit onyanserad och haft fel vad gällde Faxe och generellt sett var alltför negativ till dansk landslagsfotboll.

Jeg svarade ham ganske kort i et brev: ”Kære Richard, tak för dit brev. Ja må konstatere at vi er uenige. Med venlig hilsen Preben Elkjær”.

När jag hör många svenska fotbollskommentatorer, före detta spelare såväl som tränare, skulle jag utifrån Elkjærs arbetsbeskrivning säga att de är mer eller mindre oseriösa. De vill fortfarande var vänner med spelarna och ledarna, de vill fortfarande ”vara med”. De varken vågar eller vill släppa bandet. Det är inte enbart oseriöst, det är också ganska tragiskt.

Preben Elkjær är aldrig oseriös eller tragisk. Varken som spelare, ledare eller självbiografi! Tvärtom. Han log ofta och han fortsätter att le.