Gaisboken für Alles

Klackkulturen är ett sätt att slippa hiva öl, kolla fotboll och spontanbröla helt ensam. Det är också ett globalt exempel på modernt, maskulint identitetsbyggande. Alltid ganska framgångsrikt och helt oberoende av det påhejande objektets resultat.

Historien om Gaisklacken är en berättelse om några av landets absolut främsta motgångssupportrar och deras 40 år långa kamp för att ”skära ut ett reservat åt sig själv ur verkligheten”. På baksidan av ”Vilka har Sveriges bästa hejarklack” av Robert Lindberg Patrik Persson Peo Ek (Bakaou Produktion) varnas t o m för att boken ”kan innehålla spår av våld, kön och droger.”

Det handlar väldigt lite om fotboll och resultat även om det ibland går att utläsa. Istället är det en gedigen, nästan dokumentaristisk genomgång av olika klackprofiler och hur de olika gaisklackarna agerat, väckt rubriker, gjort och inte gjort. Plus många exempel å musikens funktion, sångtexter, kläder, men framförallt resor.

Det är bortaresorna i de hyrda bussarna som markerar skillnaden mellan de olika supportrarna. Att vara där – det är att bekänna sig till en livsstil. Som de 500 supportrarna som åkte till den sista och helt meningslösa matchen i Örebro i höstas och fick se Gais bli krossat av nästjumbon. En begravning, ja visst men också en klockren seger!

Och hur många goda intensioner det än finns så handlar det också om om klackens inneboende rebelliska natur. Den är svårt att förena med svensk fotbolls officiella ambitioner om trevliga, nyktra, bengallösa klackar sjungandes sanktionerade hejarramsor. Som en i boken ofta repriserad rubrik hämtad från 70-talets proggmusik bär börd om: ”Ingen kommer undan politiken”. Boken är även en berättelse om hur olika politiska och ideologiska krafter styr en del av klacken och det går igen i olika epokers sånger, klädstil och vilka de vill slåss emot.

En spretig men läsvärd bok utan frågetecken eftersom allting förutses vara rätt. Den är rolig att läsa, jag minns t o m några resor och matcher jag själv varit på. Som kvalmatchen mot Kalmar, besvikelsen i Bromölla….

En bok för andra klackar att mäta sig med och en bok för alla som borde veta mer; poliser, journalister, socionomer och alla de andra, tysta, på långsidorna.

”Bästa klack” då? Ja varje klack påstår den är bäst. Häckensupportrarna tycker förmodligen att de är lika bra, om än något färre i antal. Så vinna är väldigt sekundärt för en klack – det är inte många förluster som Gaisklacken registrerats för de senaste 40 åren.