Krigshjältar och etappcyklister

Vårt behov av hjältar är stort. Hela idrottscirkusen går i mångt och mycket ut på detta att utkristallisera hjälten, den ensamma vinnare. Även i lagsporter är detta uppenbart när allt fokus hamnar på en av elva som råkat röra bollen sist. Och därigenom föräras någon slags naturlig gloria. Han är en förebild för andra, bärare av alla de dygder som en ren hjälte gör.

Den moderna idrotten lyckas inte alltid så bra med de där dygderna men den liknar på det viset den gamla tidens ärediktning – antingen i hjältesagor, epos eller krigsfilmer – där idrotten ersatts av krig. Också där accepteras vi att några måste offras på vägen. Att hjälten måste göra svåra val, och oskyldiga måste dö för målet – det stora segern. Jag hör Peter Englund avlägset prata om pojkars stora förtjusning i krigsberättelser och hur de i dag ersatts av Fantastylitteratur och TV-spel.

Jag tror de galna, av dopning fullpumpade etapploppscyklisterna också måste räknas dit, en slags Fantasyfigurer och TV-spelshjältar Deras  prestationer vore fullkomligt omöjliga utan dopning men det spelar mindre roll. Precis som Sverigedemokraternas väljarstöd ökar när det visar sig att deras rättspolitiske talesman springer omkring och hotar folk med järnrör bekräftar dopningsavslöjanden bara att det är som dessa män försökt är att utmana gränserna för det mänskliga. Skit samma hur!

Jag tänker på det när jag nu börjat djupläsa Joakim Jakobsens ”Tour De France” i ny upplaga. Drygt 800 tätskrivna sidor om män som oupphörligen försökt flytta fram positionerna för det omöjliga. Rent konkret är det en liten utvikning som handlar om vad som hände de 49 Tourförberedande veckorna efter 2003 års lopp och före 2004 – två av de allra främsta ryttarna, Marco Pantani ( överdos kokain) och José Maria Jiménez (hjärtattack), 32, respektive 34 år gamla. Båda, sedan år tillbaka, djupt nere i allvarliga depressioner med kokain och stora mängder alkohol som enda medicin:

”Både Jimémez och Pantani uppträdde som jagade män, och de sökte sig ut i zoner där vi inte vågade följa med men betraktade, på avstånd, med fruktan och förfäran. De är det generösa i den sport som Lance Armstrong kallat ” en självmissbrukarsport”. Vi får inte enbart ryttarnas slit. Vi får också deras triumfer, deras sorg och olycka. /…/ Det är fråga om oregerliga personligheter som dels utfodrar makterna , dels jagar i väg, ensamma. Som ingen annan sport förstärker och förvränger cykling dessa saker: vi kan se deras avgrund och deras mörker och vi beundrar deras hänsynslöshet utan förbehåll, utan hänsyn. Ryttare som vägrar erkänna att det finns en morgondag.”