Liten söndagspredikan om idrottens brottsoffer

Snart är det påsk och då startar som vanligt allsvenskan i fotboll. Foto: CC.”tpsdave”

Var på disputationsfest i fredags natt. Aage Radmann blev Sveriges förste doktor i Idrottsvetenskap på sin avhandling om ”Huliganlandskapet”. Men före den texten vill jag vittna om vad jag diskuterade den natten, förutom bildesign, Super Seven, Bysans som förebild för den moderna mansrollen, om hur vi konsekvent uttalar norska namn fel och det norska språkets motsvarighet till manligt sexuellt kongruensgenus, ”en…”.

Vi pratade om idrotten som religion och de satta att sköta den som ett slags idrottens prästerskap. De som kräver att församlingen fogar sig i de villkor som prästen/ Gud ger och kräver.

I går sade den 33-åriga engelska längdhopperskan Jade Johnson att hon tänkte stämma sin ryska konkurrent Tatjana Kotova som nu avslöjats som dopad 2005. Johnson var två i EM när ryskan vann och har två fjärdeplatser i VM efter ryskan. Självklart påverkade det Johnsons karriär – hon hade aldrig hoppat längre men naturligtvis tjänat mycket mer pengar med EM-guld och andra medaljer. Hon borde absolut göra det, inte för att hon kan få någon ekonomisk kompensation men i alla fall trösta sig med en moralisk.

Jag har börjat gräva lite i olika dopingmisstänkta idrottares karriärer och finner väldigt anmärkningsvärda resultat. Resultat som ingen verkar ha ifrågasatt. Vi diskuterade hur kritisk sportjournalistik och idrottsforskning ofta bagatelliseras eller ses som ett hot och istället för en tillgång. Att idrottens som i sin filosofi är oerhört omedelbar och framtidsinriktad i sitt pastorat förblivit reaktionär och konservativt reglerad. Speciellt vad gäller insyn och transparens. Speciellt i fall man ifrågasätter elitidrottens grundvalar och den historia deras prästerskap inte vill förknippas med.

Att idrottsvetenskap, och en grävande sportjournalistik, ibland är som att svära i kyrkan.

För mig framstår skandinavisk elitidrott inte helt annorlunda den katolska kyrka och alla dessa präster som fått syndernas förlåtelse för sin pedofili och alla sexuella övergrepp. Att decennium efter decennium hålls de bakom ryggen tills någon av deras offer vågar vittna och stå emot det oerhörda trycket från församling, präster och Gud!

Det är därför ingen ställer sig upp och säger: jag fuskade, jag dopade mig, jag vill berätta sanningen. Hur stark ångesten för det inträffade ändå är. Är detta en av anledningarna till att självmordsfrekvensen hos före detta elitidrottare, även svenska,  är så fruktansvärt hög – att de hellre begår självmord än träder fram och vittnar, att de inte orkar leva med lögnen?

Under tiden fortsätter fuskarna, de falska profeterna, deras lärljungar och missionärer, att återberätta det förvanskade evangeliet!

Amen!