”runkar vi till Fotbollskväll”….

Snart är fotbollssäsongen här. Det innebär nya drömmar och nya satsningar. Allsvenskan omsätter lite drygt en miljard kronor. I fall vi räknar all licensierad herrfotboll kanske två, tre miljarder. Vad får man/vi för de pengarna?

Champions League? Internationell exponering i tidningar och TV? Världsstjärnor? Känslan av att bli bättre, nå framgångar?

I fall vi räknar in även andra viktiga värden som framgångar, nationell stolthet, jämlikhet, framtidstro e t c  framstår hela projektet allsvenskan som pengar i sjön. MFF-klackens självtillfredställelse, som det sjungs om på Stadion, skulle kunna symbolisera svensk herrelitfotboll i modern tid (nu kan just MFF-klacken representera andra värden än allsvenskan vanligtvis gör men sången är alltför bra för att inte användas här).

I en intressant text i Fokus (15/3) skriver Johan Anderberg att mätt i ekonomisk köpkraft och befolkning borde Allsvenskan inte vara rankade 23:a utan ca tio platser högre upp.

En förklaring är att vi har två nationalidrotter.  Den viktigaste är dock att de som satsar pengar inte gör det för att göra laget mer framgångsrikt utan i första hand för att företagsnamnet kanske syns i byxbaken på en spelare, att man får en egen loge att supa i, att man alltid satsat pengar på den lokala klubben och de rotaryvänner som både är bastukompisar och styrelsemedlemmar e t c, e t c. Och det där får väl sponsorerna göra om de vill. Det är deras pengar.

Men mina pengar, de ca tre miljarder som årligen slussas in via staten till idrottsrörelsen – varför satsas så mycket av de pengarna på samma sätt – d v s inte i första hand för att skapa framgångar utan för att underhålla gamla omoderna elitidrottsstrukturer byggda på tradition, kultur, etnicitet, förlegade könsroller, ”mansmedia”, allmän exkludering?

Anledningen till att jag ställer mig frågan är en bloggtext av Marit Nybelius. Hennes exempel är en 18-årig finländsk backhopperska. Varför satsas det så mycket pengar på sånt som inte ger resultat? Har man överhuvudtaget funderat på varför man satsar tre miljarder på idrotten årligen?

Jag vet att idrotten gärna framställer det som om de här ”nya” värdena är viktiga men om man ser till ekonomisk fördelning så fullkomligt skiter idrotten i de värdena. Vad svensk idrott verkar satsa på är bland annat OS. Jag tror London kostade mellan 200- 300 miljoner kronor. Vad fick man för det?  Besvikna TV-tittare?  Till Rio ska man satsa ännu mer, bland annat många miljoner på de tjejer som var 11-12 år vid starten och är 15-16 år i Rio. Vad vill man åstadkomma med det?

Så här tänker jag. Östtysk, ja östeuropeisk idrott generellt under det kommunistiska oket,  var på många sätt vedervärdigt men de tänkte sund ibland. De tänkte, vi utnyttjar idrotten för att skapa framgångar och i förlängningen stark nationell stolthet. Då betyder ett OS-guld i fyrmansbob nästan lika mycket som Champions League-vinnare i fotboll. Fast en fyrmans-boben kostar en tusendel av vad fotbollslaget gör.

Om svensk idrotts har som uttalad målsättning att försvara och stärka värden som jämlikhet, mångfald, värdegrunder för barn och ungdomar och nationell stolthet borde man självfallet satsa betydligt mer pengar på ungdoms- och kvinnoidrott. Inte på professionella, manliga idrottare som förgäves slåss mot tuff internationell konkurrens och motståndare med ekonomiska muskler. Och som får stor exponering i public service och av manliga journalister  i dagspress för att de är manliga idrottare i traditionellt manliga idrotter.

Kvinnlig backhoppning är kanske en sådan idrott det borde satsas på. Att få fram en världstjärna där skulle kanske kosta fem år och tio miljoner kronor. OK, säg 20. Över fem år. För att svensk damfotboll ska vinna VM och OS krävs kanske 50 miljoner, och ett nytänk. För att Sverige ska få fram finallag i CL i handboll och basket krävs kanske 30 miljoner på damsidan och 300 miljoner på herrsida. Och vilket skulle vi känna oss mest stolta och lyckliga över?

Varför vi inte har några svenska backhoppare av klass, och framförallt inte några kvinnliga, är en historia i sig. Skidförbundets storsponsor Vattenfall (”vårt” statligt ägda Vattenfall) ville absolut inte att backhoppning skulle ha några pengar. Alpint, längdåkning, skidskytte får många tiotals miljoner var men backhoppning överensstämde och överensstämmer inte med sponsorns idé och då fick svensk backhoppning dö. Vilket accepterades av Skidförbundet, Riksidrottsförbundet och regeringen.

Om vi hade en statlig- och kommunal idrottspolitik värd namnet hade vi inte satsat på på två jättelika 08-arenor för manliga lagsporter och hopplösa barnidrottare i OS. Om vi hade en idrottspolitik värd namnet hade vi insett de enorma samhällsekonomiska vinster som  en satsning på dam- och ungdomsidrott skulle innebära.

Ett par gånger under de kommande 7-8 månader kommer Åtvidaberg möta Mjällby, Gefle, Syrianska, Brommapojkarna e t c möta varandra. De här matcherna är så nära begreppet herrallsvensk onani vi kan komma, och ungefär lika isolerade, och allienerade händelser. Men var och en av dessa matcher kommer få tio gånger större massmedial täckning än vad svensk backhoppning får under ett decennium. Och de får det för det enbart för att det är en del i en manlig, traditionsbunden, exkluderande och destruktiv idrottskultur.