Mjällby
-
Det finns många orsaker till varför det gått åt helvete för IFK Norrköping, för fem, sex år sedan en av landets bästa och rikaste fotbollsklubbar. Här är en delförklaring. Inte den viktigaste men absolut en pusselbit. Kanske är det så enkelt som Fredrik Landén här indirekt antyder (som kan verka helt galet) – IFK Norrköpings organisation…
-
Mjällby är alltid vårens lag. I år mer än någonsin. Nu är de inte som vanligt. Bättre tränare, mer fysiska och orkar springa mer än motståndarna – de har även några bra offensiva spelare. Tidiga somrar har Mjällby förlorat sina bästa spelarna till allsvenska konkurrenter – på gott och ont. Mjällbyspelare är bäst på Listerlandet. …
-
Retrodräkten, från 60-talet (inte 40-talet som NT påstår). David Mobergs Karlssons första fem minuter. ”Mulle” Holmqvist och Niclas pappa i Drömelvan. Mitovs många räddningar på frilägen. Forceringen på slutet. Resten var skitdåligt. Tempot, missförstånden, oviljan att löpa utan boll, organisationen och DMK:s resterande 12 minuter. Det handlar dels om flera spelare som inte är tillräckligt…
-
Det är härligt med verbala, engagerade tränare. Som till och med i Max-intervjun alldeles före avspark avslöjar att de önskat de kunde fått vara med på den vattenfyllda planen för det innebär många glidtacklingar, närkamper och köttande: ”precis sånt jag älskade som spelare”. Att Henrik Rydström från östra Blekinge stod inför västra Blekinges stolthet minskade…
-
Det mest karakteristiska för fotbollsromantikerna är kramandet av brukslag, som Degerfors. En klubb som hela tiden lever på marginalerna, använder många tillfälliga ickesvenska ”quick fix” spelare och har ett publiksnitt på cirka 2500 – i fall du räknar bort storstadslagens bortafölje. Degerfors är förstås fotbollskultur och har en spännande historia som Sveriges första professionella allsvenska…
-
Om man förlorar 0-1 trots att man är groteskt överlägsna med boll och i avslut tycker jag, rent principiellt, inte att man kan göra en bra match. Att tycka man är bra för att man har många avslut är ungefär som de där människorna som var miljardärer i hyperinflationens Tyskland. Rika men förfärande fattiga samtidigt.…
-
Janne Anderssons blågula pärm är berömd. Liksom det där hyperstressade bläddrandet av osynkade ledarfingrar när en landslagsspelare skulle bytas in. I fall den kunde kallas playbook är tveksamt men alla lag har idag en samling av videoklipp, teckningar med pilar, kryss och individuella instruktioner för var spelare i var fast situation. Den enda boken i fotbollens…
-
Den dog lite så fort jag hörde Astrits röst. Förlåt mig men han framstår faktiskt som dum, likt en parodi på en inskränkt före detta fotbollsspelare. Jag har ingen aning om hur han är utan mikrofon men det han säger i sändning får mig att så smått skämmas på svensk fotbolls vägnar. Är verkligen Astrit…
-
I Norge och Danmark är cupfinaler alltid ”Årets kamp”. Fullsatta läktare i huvudstaden, oavsett vilka klubbar som möts. Precis som i England, Tyskland, Frankrike, Spanien e t c. Det är väl endast italienska cupen som är lik den så länge dystra svenska turneringen. Som en boost åt nedryckningshotade fd storklubben Aalborg fick Oscar Hiljienmark fast…