Cupen och den svenska karaktärsstympningen

I Norge och Danmark är cupfinaler alltid ”Årets kamp”. Fullsatta läktare i huvudstaden, oavsett vilka klubbar som möts. Precis som i England, Tyskland, Frankrike, Spanien e t c. Det är väl endast italienska cupen som är lik den så länge dystra svenska turneringen.  

Som en boost åt nedryckningshotade fd storklubben Aalborg fick Oscar Hiljienmark fast anställning som tränare tidigare i veckan. Han har gjort det väldigt bra och är säkert en utomordentlig, och överraskande ödmjuk, tränare. Men hans succé säger väldigt mycket om supersvenske Erik Hamréns fiasko som företrädare. Man ska vara försiktig med att ta tillbaka gamla tränare som hade framgångar 15-20 år tidigare. Säger inte att Baxters HIF kommer fallera men det är en riktigt utmaning. Å andra sidan, kan HIF falla mycket djupare än nu, i Superettans dy? 

FCK är i princip alltid med. Vinner ofta cupen, alternativt ligan. Inte sällan båda. Och har alltså ”fiktiv” hemmaplan idag men är officiellt bortalag. Inför 32 000 i Parken.

Brann har spelat alla de senaste 37 säsongerna i högsta ligan utom 2015 och förra säsongen. Nu ligger de som nykomlingar trea i ligan och är alltså i cupfinal. I Oslo sedan 1946. Brann, från näst största staden Bergen, har också mest publik i Norge. Inte vunnit cupen sedan 2007. Lilleström, Uwe Rösslers gamla klubb, vann senast 2017 och ligger femma i ligan. Eliteserien leds för övrigt av Bodö Glimt som gjort en MFF. 22 poäng efter 8 omgångar och närmaste lag på 14. Ullevål är fullsatt i morgon lördag, 22 000 åskådare.

Så varför är det idag cupfinal i Mjällby mellan två kroniska utkantsklubbar: den från världens minsta och fattigare ”elitby” och den som alltid kommer ha minst bortafölje men är överrik för att de pressar ungdomsfotbollen på pengar? Inför kanske 6 000 åskådare?

Jo, cupimpotensen beror dels på att Sverige är ett avlångt land med historiskt dåliga kommunikationer.  Dels för att sällan något Stockholmslag var tillräckligt bra för att spela cupfinal. Svensk herr (och dam) fotboll domineras ju, förutom på 2000-talet, av klubbar från landets andra och tredje plus nionde största stad (som var fjärde största då de vann alla herrtitlar). Så finns det ett tredje, mer existentiell förklaring. 

Den officiella svenska nationalkaraktären föredrar långt och lojalt kneg i 30 omgångar före en enstaka eruptiv guldutlösning. Alla ska med, och vara lika, hela tiden. Absolut ingen får vara utslagen eller vilja avvika på riktigt. Därför fortsätter man även gneta med en elitliga som alltid innehåller två, tre lag som knappast kan räknas till elit, i kvalité. Trygghetsnarkomanin, det sociala allsvenska skyddsnätet, sinkar naturligtvis svensk klubbfotbolls utveckling. Precis som vårt pensionssystem bygger på att du arbetar alla aktiva år med samma lön och inte tjänar mycket ena och lite det andra – då straffas du med lägre pension även om du arbetat in samma summa. Att alla SKA vara lika är en form av nationell självstympningskaraktär.  

En orsak, just i år, är att de traditionella cupklubbarna de senaste 10 åren har bytt tränare och/eller haft det svårt. Att cupen blev en försäsongsturnering har dock lyft allvaret och gett cupen en boost. Men i år – 08-lagen fallerar, IFK Göteborg är helt under vår-isen medan Häcken faktiskt är den stabilaste cupklubben de senaste tio åren.  Kanske har det ihop med att de inte haft stora framgångar i serien. Precis som MFF tog sitt första cupguld på 33 år just den säsongen de slutade sjua i allsvenskan.   

Ifall den teorin stämmer kommer Häcken förlora finalen idag. Det är samtidigt jättesvårt att identifiera sig med en klubb vars överflöd bygger på at man tar från barnen och ger till de redan rika. Som om det inte räckte vad gäller sympatier i dag. Jag arbetar i Karlskrona (och Sölvesborg) delar av sommaren, och bevakade Mjällby för TT:s räkning förr i tiden. Jag har varit på Strandvallen säkert 50 gånger och har naturligtvis en liten, liten plats för MAIF i fotbollshjärtat. Forza Listerlandet!