Hur ser morgondagens idrott ut i media?

Fotbolls-VM 2011 i Tyskland. Foto:FIFA.

Var på ett spännande möte om idrott arrangerat av World Village of Womens Sport”: ”Hur bra måste en kvinnlig idrottare vara innan hon kan kallas… idrottare?” Underförstått –  t o m språket är genusidrottsligt korrupt. Jag skrev själv först ”damidrott” här ovan men det handlar faktiskt om idrott och damer, inte damidrott vs idrott.

Panelen bestod av :

Kristina Landgren Carestam, sportchef för Pixbo Wallenstams herr- och damlag

Göran Harnesk, generalsekreterare Svensk Innebandy

Susanna Hedenborg, professor i Idrottsvetenskap, Malmö Högskola

Johan Andersson, klubbchef Limhamn Bunkeflo som nyligen gick ut med att de inför lika lön för sitt herr- och damlag

Samt Jesper Frigast Larsen, Elitchef Danmarks Idrottsförbund (men vars namn jag irriterande nog hela tiden glömmer…)

Moderator var Malin Eggertz Forsmark, VD WVWS

Det finns massor av intressanta ingångar här:

Varför t ex ingen tittar på damallsvenskan jämfört med herrallsvenskan?

Varför tänker ingen på om det är en manlig eller kvinnlig ryttare i hästhoppning?

Varför existerar ö h t 15:22- rörelsen?

Varför såg min tennisbesatte far hellre damsingel från Wimbledon är herrsingel?

Är morgondagens idrott ”hållbar”, jämlik, och miljöcertifierad”?

Varför tycker Göran Harnesk att kl 11.00 en lördagsförmiddag i april när vårsolen just anlänt är en ”bra TV-tid”?

Det sistnämnda apropå att innebandyn ( på många sätt en relativ förebild i genustänkandet) har sina båda finaler i morgon lördag i Malmö Arena. Det är som vanligt utsålt men förbundet har valt att för andra året i rad lägga damfinalen före herrfinalen. Tidpunkterna bestämmer TV 4 men förbundet kunde välja i vilken ordning.

Det bör också påpekas, som Susanna Hedenborg gjorde, att även om de skandinaviska länderna är ett föredöme vad gäller kvinnors löner och jämställdhet i allmänhet är det inte alls likadant inom sportens värld. Där är vi, på olika sätt, väldigt konservativa och rent av gubbiga i vårt tänk och våra strukturer.  Med relativt enkla medel kan det här förändras men eftersom de som bestämmer fortfarande nästan uteslutande är ”äldre män i mörk kostym och slips” händer ingenting: varken i förbund eller i media.

Vilket delvis är svaret på varför media fortfarande kallar damidrott för damidrott och inte skriver lika mycket om idrott för damer som för herrar.

a. De flesta sportjournalister är fortfarande män som själva spelat fotboll i sin ungdom. De värdesätter det de själva gillar och har svårt att se andra världen i idrotten.

b. Nästan alla sportsidesläsare och TV-sporttittare är män (med några undantag) och tidningar och TV-kanaler är kommersiella produkter (förutom SVT som naturligtvis borde köpa över rättigheterna till damallsvenskan och satsa rejält på det). Detta gäller nationellt. När det kommer till VM och OS och annat förändras bilden men är dessvärre inte speciellt relevant för inhemsk svensk idrott.

Ingen i panelen trodde att det går att förändra medias inställning och bevakning av inhemsk fotboll och damidrott i allmänhet genom att visa på orättvisorna. Ingen utom den som inte har någon erfarenhet av det; Johan Andersson. Han trodde att det var jättemånga som skulle sluta gå på herrfotboll och istället börja kolla damallsvenskan nu när de sett Firman Boys i Uppdrag granskning.

Panelen med Johan, Susanna, Kristina, Göran, Malin och Jesper. I nedre vänstra hörnet Aage Radmanns avhandling om allsvensk huliganism, våld, media och maskulinitet. Foto: WVWS ( bilden något beskuren).

WVWS

En mer realistisk syn på media är att de skriver, eller sänder om de får läsare och tittare. Och det är inte alltid genus eller framgångarna som är avgörande.

När dansk public service TV förlorade rättigheterna till herrfotbollen plockade man in damhandbollen. Jag tror det var ca 1991-2. Det innebar att det kom in mer pengar, spelet blev bättre, träningsmöjligheterna inkl tränarnas kompetens höjdes flera nivåer. Mellan 1994  och 2004 vann Danmark VM och EM och tre raka OS-guld. När man sände damligan i TV var de överallt fullsatta läktare, oerhört bra inramning och stämning och ett spel som på alla sätt liknade herrarnas.

Det i sin tur innebar att massor av män fanns både på läktaren och framför TV-apparaterna. DET fick till följd att också även annan media började bevaka damhandbollen MINST lika nära som herrhandbollen.

TV 4 i Sverige har nu i ett par års tid direktsänt damfotboll. Det är ödsliga läktare, löparbanor, dåliga planer, ett lag vars namn inte förknippas med fotboll och en gäll flickröst som ropar ”heja” i bakgrunden. Det är låga tittarsiffror och pliktskyldigast bevakat i rikspressen. Däremot är det jättestort i lokalpress, trots att publiksiffrorna är genant låga. Faktum är att publiksiffrorna minskat sedan TV 4 gick in.

Jag tror inte enbart det har med miljö, kultur och inramning att göra. Men de aspekterna är viktiga. Många män följer landslaget och VM i Tyskland gav höga tittarsiffror. Och media gav det stort utrymme för att det var bra produktioner, 70 000 på läktarna, sändningarnas höll hög kvalité och den inneboende spänningen i sporten togs till vara. Kort sagt, de emotionella värdena.

Nu finns det även andra saker men det som ligger damfotboll i fatet är, tror jag, att det är så annorlunda rent strukturellt, som spel, än herrfotboll.

När jag sa det tyckte några att jag dissade damfotbollen. När jag efter mötet diskuterade det med WVWS:s kommunikatör Jenny Henrichson och LdB-målvakten Thora Helgadottir var vi överens om att det inte går att jämföra fotbollsspelande herrar och damer. Det riktigt intressanta var att Thora tyckte att damfotboll var mycket mer underhållande, och bättre som fotboll, än herrfotboll. Och att hon i konsekvensen namn inte hade något favolag i EPL eller La Liga utan hejade på de som spelade bäst fotboll.

Den estetiska aspekten har jag inte tänkt så mycket på även om jag i sak håller med henne – damfotboll liknar mer fotboll så som den indirekt formuleras i regler och domslut. Damfotboll är mer ”ren” fotboll, mer originalfotboll.

Tyvärr tror jag inte att så många andra tycker som Thora. Män, och det är nästan bara män som tittar på fotboll, tittar inte på fotboll, eller hockey av estetiska skäl –  de lockas av andra saker än skönheten. Som t ex favolag, traditionerna i allmänhet, aggressiviteten, , de många grovmaskulina uttryckssätten både på plan och publik…

Däremot är Thoras tänk och teori helt applicerbar på många andra idrotter. Min far tyckte alltid att damtennis var roligare att titta på för det var färre servess och stenhårda grundslag. Damtennis var och är mer tennisspel, speciellt på snabbt underlag. Varje sport, och genus ropar m a o på sitt eget svar – det finns gemensamma frågor men inga generella svar.

Jag vill avsluta med att återknyta till en viktig aspekt av sport som ibland förbises och som jag tror blir allt mer betydelsefull – de emotionella banden. Och jag tar dagstidningar som exempel.

De skriver, i huvudsak, om sport likadant i dag som de gjorde för 10, 15, eller 50 år sedan.  Även om kvällstidningar vinklar friskt så är både de och speciellt morgontidningarna fortfarande ”resultatdrivna”. Det är matchen, turneringen och resultatet som är det viktiga. Och allt det utspelade sig säkert i en TV eller på en dataskärm 12-14 timmar tidigare. Och det är en evighet, rent nyhetsmässigt 2013.

Därför borde åtminstone morgontidningarna, speciellt som de flesta är på fallrepet, ändra sin sekelgamla inställning och sluta med sina hysteriska försök att redovisa resultat. Satsa istället på några av de andra sporterna och dessutom på sporternas andra men naturliga  värden – så som de emotionella, fysiska, de berättande/mytiska och varför inte  – de estetiska. Då kanske även fler kvinnor börjar intressera sig för sportsidorna och i förlängningen även för matcherna.

Ps 15:22-rörelsen har tagit sitt namn efter den tid, för ett 8-16-jobb, då kvinnor inte längre får betalt. I Sverige 2013…