Målvaktens ångest inför straffsparken

Lewandowski ska slå en straff.

Han har redan smällt in tre mål, nästan stillastående. Från nära håll. Så nära att Madridmålvakten Diego Lopez inte kunnat fånga bollarna men väl fångat Lewandowskis lukt i sin näsa. Han har sett hans hud i närbild. I huvudet ser han  minnesbilderna: hur motståndarens skugga lösgör sig framför honom och hur hans lagkamrater inte fångar den och hur den släppt ifrån sig en boll han inte lyckats stoppa. Och det har upprepats.

En overklig gestalt med en frän lukt han inte känner igen.

Nu är det minut 66, semifinal i Champions League 2013 och ledning 3-0. Ensam står Diego Lopez med denna fruktade, skoningslösa målskytt, en riktigt tysk bombare fast polack och skugga…

Jag ser matchen på TV. När Lewandowski lägger upp bollen på punkten funderar jag på vad Lopez gör och tänker i detta ögonblick. Han har aldrig varit i den här situationen. Han känner sig i underläge – stort, stort underläge.

Han tänker; jag har en lite chans att delvis rehabilitera mig men jag måste under alla omständigheter gå tidigt och åt ett av hållen. Står jag kvar och han slår en dålig straff som går in kommer jag få ansvaret för hela denna katastrof. Så ju tidigare jag går desto bättre. Antingen tar jag den eller så är jag chanslös. Allt däremellan är min personliga katastrof!

Det pratas ofta om att målvakter gillar straffar men det är i princip aldrig målvakter som säger det. Och fråga Diego Lopez vad han tycker nu…

Jag flyttar fokus till Lewandowski, spelaren som dräglar av självförtroende. Han vet att Diego Lopez kommer chansa i ett hörn – att reservmålvakten har så mycket respekt för mig att han  måste chansa. Försöker han läsa och står kvar kommer han få kritik i fall bollen går in. Slänger han sig så har han slängt sig och kan inte kritiseras.

Jag undrar ifall Lewandowski förstår hur många gånger större han i detta ögonblick är?  Jag undrar hur är det är att känna så stor överlägsenhet, så stor tillfällig makt? Lewandovskis självförtroende bubblar i blodet, han är så nära sitt livs mänskliga maximum det går att komma. Det är flera hundra miljoner människor som tittar på matchen och alla, alla beundrar honom våldsamt i detta ögonblick. Flera hundra miljoner…

När man förstår Lewandowskis gigantiska självförtroendet så finns det inte längre något val – en sådan här straff kan bara slås på ett sätt. Som Neeskens: smäll den rakt in, gärna högt. Minst en meter så att en släpande fot inte kan komma på den.

Lewandowski vet att Lopez aldrig vågar stå kvar, och gör han det går bollen förmodligen rakt igenom honom. Lopez är en marionett i den här matchen. Hade Casillas stått där hade Lewandovski kanske tvekat, känt att Casillas är en av världens bäste straffräddare. Diego Lopez är en lycklig reserv i en olycklig situation. Nu blåser domaren. Skuggan frigör sig från ögonblicket och närmar sig.

Diego Lopez försöker fånga Lewandoswskis blick…  om inte annat så bara det, ”någon slags mänsklig kontakt är allt jag begär, förbarmande, jag är också en människa…”