”Pelle Olssons svek”

Den lustiga rubriken på Offsidebloggen döljer en tragisk svensk sanning: det finns annat än 4-4-2. Jag var lika chockad över beskedet som ni, mina läsare, förmodligen var efter Häckenmatchen. Efter fyra raka förluster, brist på ytterbackar och överflöd av mittbackar och forwards valde Pelle Olsson att ställa upp med något som ska kallas 3-4-3 eller snarare 3-5-2 : ungefär som Barça även om det brukar bli 2-1-4-3 när de rullar boll på motståndarnas planhalva.

Så efter att ha hört Fjellström och Backes alla utmärkta analyser av derbyt såg jag Gefle-IFK Göteborg. Med stor nyfikenhet. Det lade sig dock efter ett tag – Gefle spelade ungefär som man alltid gör. Det var inga korridorer och långa inlägg och för det mesta stod det fyra spelare och väntade på Hysén.

Olssons revolution bestod i att en yttermittfältare åt gången var offensiv medan den andra blev ytterback. Och den offensivare centrale mittfältaren hade en aning högre utgångsposition. Det var allt. Så mycket mera revolutionerande var det inte. MEn det är kul att människor kan förändras, folk kan färdas  o  s v.

Om Ekelöfs gamla maxim även stämmer på Mikael Starhe och IFK Göteborg är jag dock osäker på. I halvtid (med ledning 1-0)  sa jag till mig själv att det här Starhe-projektet trots allt kanske håller. Sedan såg jag matchen och jag fick samma intryck av IFK som förra året – med två undantag som jag redan tjatat om: Bjärsmyr och Alvbåge. Deras klass, och självförtroende är det enda som skiljer IFK från förra året. Annars är det lika defensivt och bolltekniskt ansträngt. Jag hoppas att Dyrestam lyfter sig men trots alla klasspelare som IFK värvat så känns det enda som ett labilt bygge. Gefle kunde faktiskt fått alla tre poängen och spelmässigt var man väl så bra som Starhes lag.

 

Ps Läs gärna Orrenius intervju med Pelle O – den är rolig!

 

 

 

 


About this entry