Maxtiotår

Sportbladets historia om ”Henke med hjärtat i HIF” påminner mig om när Aftonbladet begick ett ännu grövre pressetiskt övergrepp – åtminstone ur ett sjöholmskt fotbollsperspektiv. På den tiden då det fortfarande inte alls var pk att gilla fotboll, d v s på 1980-talet, gjorde Lasse Anrell ett långt jobb om kändisar och klubbtillhörighet. Pappa var väl inte längre nån  rikskändis men fick väl följa med i brist på namn.

Bland de som var intresserade av samhälle och fotboll visste man att pappa var mycket stolt MFF-supporter även om han bodde i Helsingborg de 44 sista av hans 85 år). I början av 30-talet var pappa ensam på Latinskolan, bland 500 IFK Malmö-supportrar, om att hålla på arbetarklubben. Han kunde som rikspolitiker räkna upp vilka andra riksdagsmän (bara män) och ministrar som var fotbollsintresserade på riktigt – de utgjorde en egen, liten inofficiell riksdagsgrupp med mycket stor och hjärtlig inbördes respekt. Att vara fotbollssupporter var en del av pappas identitet och historia: så väl i familjen som bland väljarna.

Pappa försökte se alla MFF:s hemmamatcher och bortamatcherna i Stockholm. Hade det funnits halsdukar på den tiden hade han säkert burit en himmelsblå när han genom hela Helsingborgs centrum gick till och från jobbet två gånger per dag. Han älskade MFF och vad det stod för och han var gärna provocerande – han älskade debatter oavsett om det var i riksdagen, på jobbet, på tidningarnas ledarsidor eller på gatan!

Helsingborg och helsingborgarna mötte han varje dag. Han var ordförande i stadens största oppositionsparti och promenaderna längs Kullagatan var ett sätt att hålla sig á jour med staden.  HIF, däremot, såg han bara när det var derby men han hyste respekt för deras supportrar. Och han insåg att även om han bland många politiska motståndare och hans icke-väljare var rabies ( folkpartist OCH kronofogde OCH boxningsmotståndare även under Ingo-epoken) var fotbollsintresset  alltid ett sätt att närma sig helsingborgarna. Liksom att skapa starka emotionella band över parti och blockgränser även om pappas eget riksdagsparti (innan han blev folkpartist) var det enda som på den tiden definierade ”blockgränsen”.

Nu skrev Lasse Anrell  och det gjordes ut en bild på med bildtexten om den glödande HIF-supportern Sten Sjöholm och där fanns en väldigt tydlig gräns varken Lasse Anrell eller någon annan kunde korsa. Pappa blev helt enkelt skitförbannad, ringde upp Anrell och frågade ”vad fan han sysslade med?”, typ.

Anrells naiva, aningslösa svar minns jag lika starkt: ”ja men du bor ju i Helsingborg”.

Misstron mot Anrell och hans förståelse av vad det innebär att vara fotbollssupporter grundlades då. Den har inte blivit mindre med åren. Trots hans böcker i ämnet.

För pappa spelade det ingen roll var i seriesystemet HIF harvade men detta var på den tiden (sammanlagt 23 år i divisionsträsket) innan MFF-aren Ingvar Wenehed tog över klubben och styrde upp det organisationen – helsingborgarna var själva under de här åren tämligen oförmögna till det utan klubben styrdes av lokala företagsledare eller s-politiker under decennier med hög profil men lite kunskap om hur man leder en framgångsrik fotbollsförening.

Pappa blev istället ordförande i Helsingborgs Basket, stadens enda elitklubb (vid sidan om handbollens Vikingarna) medan jag ensam fick kolla på HIF. Och sköta logistiken alldeles själv. Första gången jag släpptes i väg till Olympia för att se HIF – det var över halva stan  – gick jag in gratis: jag var sju år gammal, såg lite äldre ut men propsade på att vara högst sex år gammal och därmed berättigad till fri entré. Därigenom kunde jag köpa godis för de pengar till ståplats jag fått av mamma.

Det var Elfsborg, en vardagskväll. Fuktigt med hög luft och guldsvarta färger som glänste i strålkastarskenet och den djupgröna, vackra mattan farbröderna sprang omkring på. Då hade jag naturligtvis redan sett MFF-matcher med pappa och storebror Thomas men att själv gå på fotboll, att vara riktig fotbollssupporter – det skapade ett alldeles eget litet HIF-rum i mitt hjärta. Och det är kvar även om det även flyttat in andra hyresgäster där.

PS: Hittade ett roligt klipp om relationen mellan politiker och barn: Barnjournalen i SVT 1972. På Magnus Stenbocksskolan. Jag minns att redaktionen kontaktade pappa för att han kunde prata så att alla förstod och sedan fick jag ge förslag på vilka av mina kompisar som skulle vara med. Klasskamraten Eva Ekstrand var självklar eftersom hon både var politiskt engagerad ( i MUF liksom några andra av kompisarna) och bland de absolut snyggaste i hela världen medan Martin Rydnemalm bodde på ”Nelsons gård” och sa alltid vad han tyckte.

Mina förhoppningar var att jag nu skulle bli bjuden på hennes ”partaj” (i femte klass). Det blev inte så.  Martin tappade jag kontakten med efter att han börjat spela bas och inte längre hängde så mycket på gården (och i busskur där vi satt vintrarna igenom…). Martin blev dansbandsmusiker, Eva vet jag tyvärr inget om. Jag själv, ja ska jag sammanfatta livet hittills kan jag konstatera att fotbollen fått en stor plats, ibland alltför stor, plats i mitt hjärta.