Sidledsförflyttningar och den obstruerande målvaktshjärnan

Gjorde comeback i Galleriet i går efter åtta månaders frånvaro/rehab – mitt liv är en enda lång rehabträning. Korpmål, plastgräs och två korta träningar. Det svåraste är naturligtvis känslan av var jag är, i förhållande till målet. Jag är tillbaka i korplandskapet och har vanligtvis en rader men ibland bommar den grovt. Bollar flyger under och vid sidan om. Som vid sidledsförflyttningar.

Därför vill jag alltid dra streck i gräset, vara säker på var jag har straffpunkten eller som jag gjorde i höstas – samla ihop löv och lägga vid straffområdeslinjen.

I går fanns inget sånt. I går fanns endast den runda ”bananen” som utgör halvcirkeln utanför straffområdet på helplan. Dess topp markerade min mittpunkt i korpmålet.

Det gick hyfsat. Jag släppte ett skott som gick precis utanför stolpen men där jag förnimmat stolpen. Kastade mig fullängd på ett hårt pressat markskott som jag inte nådde (tre meter) och upptäckte  att jag hamnat nästan fyra meter utanför stolpen….  …rodnade och vände mig mot kortlinjen så ingen såg mig.

Vi tokdominerade. Försökte dribbla och kombinera oss runt deras box. Men nästan alla avslut täcks av försvarare och vi dribblar som sagt helst en extra gång. Vi var Barça med 75 %-ig bollinnehav runt deras straffområde och de var Skandinavien Sportmen med bl a Peter Abelsson med tusen allsvenska matcher för TFF. De var bra på att täcka skott och hela tiden ge understöd. Ibland var de inte över mittlinjen på flera minuter men det fanns ingen plats för tricksande och snygga avslut.

Så i mitten av andra en snabb kontring, en back ur position och en hård passning från kanten in i mitten. Jag förflyttar mig men det är spelare i vägen och jag tappar mina koordinationer. Och det finns inga straffpunkter….

Det ser nästan ut som m han får snedträff med vänstern och den första känslan är att bollen går utanför min vänstra stolpe. Och dessutom står jag på fel fot så jag släpper bollen och ser först i jämnhöjd med denna markboll att den inte kommer gå utanför utan gå in vid stolproten.

Och att jag står nästan en meter fel och det är väldigt mycket i ett 5,5 meters korpmål. Det hade blivit en mycket bra räddning om jag tagit den men jag förmådde inte övertala min känsla tillräckligt snabbt.

Den här mentala blockeringen är, eller borde vara, en viktig del av målvaktsrehabilitering. Numera kan jag inte ens göra en träning utan att få ett hårt skott alltför långt ut på fingrarna och stuka en av dem. Och det påverkar direkt mina ögonblickliga lust att göra samma räddning en gång till – så fort min hjärna märker att jag kan tvingas rädda en hård boll med det fingret igen skriker den ”NEJ!!!!”. Jag måste varje gång övertala hjärnan att strunta i smärtan och släppa fram nervsignalerna till handen som gör att den vågar sticka ut och rädda.

Den diskussion tar visserligen inte många hundradels sekunder men ibland blir det ändå alltför sent. Jag tror detta är väldigt vanligt – ta t te x den comebackande Johan Dahlin mot Mjällby. Där var några situationer där det kändes som om en Dahlin i vanlig form utan hämningar hade fattat ett annat och tidigare beslut, gjort det mycket bättre. ( to be continued)