Varför jag inte gråter över en hemmaseger idag

I dag är det Erik Hamréns ödesdag. En av dem, jag tror det kommer fler i höst. Jag tror det kommer avslutas med att Sverige måste besegra Tyskland hemma den 15 oktober samtidigt som andra resultat går vår väg ( typ Färöarna slår Kazakstan borta med fem mål).

Jag tänker på det och jag tänker på hur Hamrén lyckats hålla sig kvar på posten och rent ut av hyllats i media. Hur tur och fusktävlingsmatcher haussats upp för att dölja hur naken kejsaren är.

I stället har fokus legat på Zlatan och Hamrén har bett svenska folket tänka på att landslaget i tre matcher, varav två vänskapsmatcher, två hemma och alla mot betydligt lägre rankade motståndare lyckats hålla nollan. Självförtroendematcher varav två arrangerats för att Sverige skulle göra många mål! Och man gjorde ett enda på 180 minuter.

Jag tänker istället på när Sverige vann en halvlek som betydde något även för motståndarna?

Då får vi räkna bort alla underhållande men ointressanta vänskapsmatcherna. Och varken Färöarna eller Kazakstan hemma räknas eftersom de är alltför dåliga.

Vi vann andra halvlek mot Tyskland men det berodde på att motståndarna inte trodde den betydde något efter 4-0 och en halvtimma kvar. Vi vann mot Frankrike i EM men den matchen betydde inget för Sverige. Vi vann inget mot England och Ukraina. Vi vann mot Holland hösten 2011 men den betydde inget för Holland.

Det är inte spelarna det är fel på. Eller, jo det är inte samma klass på dem som under de senaste 30 åren. Efter att Henrik Larsson lade av och Mellberg tappade steget har vi inte haft ett landslag som kunnat utmana de stora länderna – ett lag som borde gå från gruppspel i de stora turneringarna. Nu har vi ett landslag som borde vara med i de stora turneringarna men inte ha chans på att gå vidare från gruppspel. Men ändock ett landslag som ska köra över Färöarna, oavsett plats, som ska besegra Irland hemma och absolut minst ta en pinne borta mot Österrike.

Istället har vi nu ett lag som får hoppas på en pinne borta mot Österrike. Vi har osäkra spelarna i händerna på en osäker ledare och så har vi haft det sedan första halvltidspausen i Holland hösten 2010. Där den självsäkre leende förbundskapten som flörtade med alla och en var  förvandlades till en skällande, obalanserad ledare som lade skulden för de taktiska misstagen på spelarnas axlar.

I det omklädningsrummet dog Erik Hamréns möjligheter att leda ett framgångsrikt svenskt landslag.

Utanför ett omklädningsrum i Kiev för ett år sedan, begravdes dte helt när spelarna förklarade de taktiska misstagen med den taktik som Hamrén bett dem följa och Hamrén stod några meter därifrån och skylde på att spelarna inte gjort som han sagt.

Under de här omständigheterna är det bättre att börja om, med en ny förbundskapten och en ny relation till spelare och yttersta uppdragsgivare – svenska folket. Desto mindre bra det går ju snabbare sker, förhoppningsvis, bytet av förbundskapten.

Därför har jag inga problem med att acceptera en svensk förlust mot Österrike i dag.