Värk, smärta, stelhet och lycka

Tränade med min nya fotbollsklubb i går, Båstads GIF, kallad ”Giffen”. I dag känns det konstigt. En anledning är att den senaste träning med ett klubblag jag hade var just nu i juni. Fast på Heden, i Helsingborg med BK Drott. Isaksson var inte född då, Ronnie Hellström hade precis gått till Kaiserslautern, Janne Möller hade precis debuterat för MFF. Vi hade nästan vänstertrafik i Sverige. 1975 var ett tag sedan…

Jag märkte direkt vad som lockar folk att förlänga karriärer, som spelare eller tränare, varför de ibland inte kan släppa fotbollslivet  – snacket, rollerna, den bekväma vänskapen med att bara träffas några gånger i veckan under speciella former. Det skapar trygghet och vänskap. Att vara fotbollssocial, precis som supportrar som har ett liknande schema för matcher och kanske träning – bredvid plan, på pub. Allt det var ungefär identiskt med 1975. Liksom lyckan av att sjunka ihop på en liten träbänk i ett småfuktigt omklädningsrum som luktar svett och gräs. Ljudet av smattrande dubbar mot ett stengolv…

Den avgörande skillnaden är min kropp. Då var den mjuk, tonårsmjuk och smidig. I går före 19.00 kändes den inte alltför stel och hård. I dag, ja redan en timme efter träningen var det värk och smärta. DET är inte bättre denna morgon. Den, och jag, är ju lite patetiska. Men jag bjuder på det. Det är bättre att göra vad man vill och drömmer om än att aldrig försöka.

Säg så här – jag hade taights och ljumskproblemen verkar inte ha förvärrats. Inga nya stukningar på fingrarna och det brutna fingret (Möllerfingret) gick inte upp. Det blev inga utsparkar och vristträffar så korsbanden är inte värre än vanligt. Högerknäet har inte svullnat upp – det gör mig lycklig. Sidoledbandet , eller det som markerar resterna av det, gör ont men då är det bara.

Förvärrats har dock min inflammation/ blödning vid högernyckelbensfäste. Det gör t o m  ont att skriva på datorn när jag flyttar högerbandens fingrar. Mina fötter känns som betong under till. Men det är inte det som är värst och bäst. Värst för att det verkligen gör ont, bäst för att det ständigt påminner mig om att jag är målvakt.

Vi hade någon uppvärmningsövning med boll och sedan spelade vi tvåmål på 20 metersplan med press och snabba avslut. Gräset var dessutom högt. Förutsättningarna var maximal. Jag valde för första gången målvaktsshortsen istället för de vadderade målvaktsbyxorna och t-shirt utan armar istället för den armbågsvadderade målvaktströjan.

Det gick målvaktmässigt så där. Felberäknande någon boll. En boll studsade snett och stolpe in på den toviga, torviga Örebäcksvallen. Jag hade lite problem med nära avslut från snäv vikel och med bollar, korta inlägg,  som jag i princip skulle kunna kastat mig rätt ut på  och brutit. Men det var mer kompisfotbolls situationer: det var inte resultatet av press och snabba avslut. Och jag är inte den som ska ställa krav, även om jag skrek, ropade och berömde träningen igenom. Jag ropade mer än alla spelarna och tränarna tillsammans. Det är bara så. Ställ mig i ett mål och jag är garanterat hes efteråt, oavsett match eller alltför lekfull träning.

Det jag gjorde bra var att målets position började efter ett tag att kännas i ryggen. Jag släppte det jag skulle. Och detta är nästan det viktigaste. Resten kommer efterhand. Om kroppen vill…

Jag gjorde tre räddningar där jag slängde mig högt och tippade bollen. Det är det mest påfrestande för landningen blir hård. Det är annorlunda att kasta sig lågt, då glider du mer än dunsar i marken. Och mina höfter är inte gjorda för dunsar från en dryg meters höjd. Det är kul att jag fortfarande kommer i närheten av krysset men/och det smärtar bra från höger höft. Den känns lite ihoptryckt men jag vet ju att den bara är lite blåslagen och kinkig.

Det jävligaste är anklarna Varje gång jag får en potentiell avslutssituation mot mig går jag upp på tårna eller åtminstone främre delen av fötterna. Det är anklarna som gör det jobbet.  Jag gör det för att dels för att förbereda mig på att möta skytten/bollen, dels ta några snabba steg ut och minska vinkel, öka förmågan att skjuta ifrån när jag kastar mig. Låt oss säga att jag i korpen och i Författarlandslaget gjort det 20 gånger per match. Igår gjorde jag det kanske 300 gånger eftersom du startar processen men ofta avbryter den för att motståndarne istället passar, dribblar och skpar en ny, ev. bättre avslutssituation.

Det känns i anklarnas ligament. Jag försöker låta bli att använda vristen när jag är ute och går med hunden men det hjälper inte. Det är bara att bira ihop och le – glädjas åt att smärta är ett bevis på att min kropp lever och vill ha fler endorfiner och målvaktskickar. Smärta är min belöning!

Ännu har inte musklerna gett sig till känna. De börjar först gnälla 24-36 timmar efter misshandeln. Det blir spännande att se vad de har för glada överraskningar åt mig.

Men framförallt – jag är en del av svensk fotboll igen, jag är med i samma stora familj som de vilka springer omkring på Friends Arena ikväll. Jag och Pär Hansson, bördig från Vejbyslätt endast två mil söder om Båstad – vi är i praktiken nästan brödrar nu!  J