Kvalspel för svensk tennis

Jag älskade att hänga på kvalspelet till Båstads Open i tennis. Där var fult av unga, äregiriga juniorer som kämpade för allt vad de var värda och kanske, kanske kunde slå sig in i huvudturneringen. Där kunde man se svenska tonåringar som var 100-rankade men inte platsa. Där har jag sett i princip hela svenska tenniseliten de senaste 30 åren. Som ofärdiga juniorer.

Det var oerhört spännande att se ofullkomliga talanger och grymma vinnarskallar förlora. Att se brister och nästa år kolla om de åtgärdats, lyckas övervinna handikappen.

I dag ska jag dit igen men hoppet att få se några svenska talanger är litet. Istället handlar det ofta om den svenska herreliten som nu är runt 30 år, spelar för att det är kul motion men inte har seriösa satsningar. Det är lite skämmigt, kan jag tycka men samtidigt är det svårt att säga vad som är fel och rätt i att ställa upp ifall man älskar tennis.

Som Jakob Adacktusson ( sonen) som lade av för fem år sedan men nu gjort comeback, 30 år fyllda. Eller Davis Cup-ankaret Patrik Rosenholm, 25 år från Stockholm.

Arrangörerna gör dock vad de kan. Lottningen hade utfallit så att av de 16 svenskarna möttes hela tio av dem inbördes. Av de resterande sex överlevde alltså inte fem.  Patrik som var den ende svensk som lyckades besegra en ickesvensk. Patrik med 504:e plats på singelsrankingen slog en italienare rankad 1011.

Återkommer från bana 5!