Tyson Gay och Irene Ekelund

Till den oändliga raden av dopade amerikanska världssprinters sällar sig nu Tyson Gay. Vi aldrig dopade svenskar ( med en outtömlig  förmåga att moralisera över alla andra) brukar alltid skuldbelägga östeuropeiska idrottsmän för doping – och inte utan anledning. Men det faktum att i princip lika många amerikaner varit och testat positivt (från Carl Lewis och framåt, och bakåt) verkar inte påverka vår naiva tro på att dessa västerlänningar är odopade.

När det gäller sprinters har amerikanarna ett stort försprång. När det gäller doping och amerikanska sprinters är det lätt att jämföra med Tour de France – det finns bland alla som åkt fast några enstaka vinnare som aldrig dömts för doping ( trots att flera av dem  testet positivt)  – är det troligt att de besegrat alla dopade konkurrenter men själva varit odopade?  Är det troligt att de få fantastiska amerikanska friidrottsstjärnor som inte åkt fast besegrat alla de dopade landsmännen och träningskollegorna?

Jag är dock övertygad om att dopingkulturen ännu inte fått starkt fäste i Kil och Kils AIK. Därför tror jag inte heller att Irene Ekelund, som i dag vann Ungdoms-VM på 200 meter med 22.91 skulle vara dopad. På bilden i Sportbladet ser det dessutom ut som om hon springer alltför böjd framåt, och brett mellan benen. Och det är inte så att hon är på väg att fälla sig – med andra ord finns här mycket att tekniskt finslipa. Och att hon krossar Linda Haglunds dopingrekord på 22.82 från 1979 är väl bara en fråga om veckor.