”1500-meters feber”?

Bengt Sciött och Radiosporten kungör att det nästa torsdag blir ”1500-meters feber”. Den svenska med  afrikansk löparbakgrund som är favorit i Friidrotts-VM kommer bli hela Sveriges favorit när hon vinner, påstår Bengt.

Tillåt mig tvivla. Jag vet faktiskt inte vad hon heter, vilket kanske är okunnigt  eller bristande respekt men jag vet inte. Och varför ska jag älska någon bara för att hen tävlar för Sverige? Förstår faktiskt inte det argumentet. Dessutom bygger det på, liksom i skidåkning att vederbörande är en produkt av det specifikt svenska: gärna uppväxt på landsbygden, bo kvar hos föräldrarna,  ätandes gröt och ses på bilder i naturen. Friidrott och skidåkning tros vara en del av vårt urgamla arv av naturen. Det är sjukt, fungerar inte så längre men kärleken till naturidrotterna är djupt nationalistisk.

Svenska folket gjorde ett undantag för Ludmilla Engquist – hon försökte prata svenska, och sa ”rompa”. Hon blev folkkär, vi grät efter hennes cancercomeback och så lurade hon ”oss” så kapitalt.

Att den här säkert väldigt trevliga tjejen bär en svensk landslagsdräkt är inte det samma som att bli folkkär. Men det är klart att jag hoppas hon vinner – inte för Sveriges skull utan för hennes egen. Sedan hoppas jag att hon börja förlägga träningslägren till Bosön och Vålådalen. Då, först då kan ”febern” bli folkkär!