Mattias Lindström och den omvända målgesten

Kenneth Storviks gamla matchtröja, en av de många HIF-reliker som jag ömt vårdar.

Det gör mig uppriktigt ledsen. HIF, mitt Helsingsborgs IF verkar befinna sig i fritt fall. Inte enbart genom tabellen utan även moraliskt, spelmässigt, lagmässigt och i förlängningen ekonomiskt.

I mina ögon sålde HIF guldet när man släppte de två stjärnorna i somras. Man var väl så illa tvungna men man var inte rustade för det moraliska moras det innebar. Och uppenbarligen lurades organisation och började drömma om guld efter att ha slagit IFK Göteborg borta med 3-2. Att det inte skulle bli guld konstaterade jag redan i juli. HIF borde fokuserat på att rädda det som räddas kunde – istället fick man hybris, HIF-hybris!

Årets målsättning var en Europaplats. Det var väldigt tydligt. Hade man fokuserat på det hade man troligtvis klarat det.

Alltså borde laget gå in oerhört taggat mot Åtvidaberg borta i går. Ett Åtvidaberg som dessutom inte hade något att spela för. Och om dagens spelare bara hade haft lite känsla för klubben och dess supportrar ( mer än snacket…) hade de insett att nästan på 45 årsdagen efter den svartaste, eller näst svartaste förlusten i klubbens historia, nästan upprepa 1-6 nederlaget från 1968 – det borde aldrig, aldrig få inträffa.

Men det gör det. Nu skall jag kortfattat förklara varför.

HIF har haft problem med tränarens auktoritet. De trodde de löste det genom att riva kontraktet med en enskild spelare och så skapade man istället en konflikt som berör hela gruppen. När sedan tränarens egen älsklingsspelare offentligt bryter mot allt vad klubbens värdegrund borde innebära, men inte straffas. Då är det klart att det skapar nya konflikter, nya allianser och mer splittring.

Om och om inte ovanstående motivation ansåg viktigt fanns det en annan – långt viktigare och allvarligare: ett kollektiv som drar åt samma håll går alltid efter en turbulent tid ut tillsammans och kämpar. De gör allt vad de kan för att motbevisa de utomstående kritikerna, kritikerna utanför omklädningsrummet.  När HIF nu, enligt Roar Hansen själv, gör ”Årets sämsta match” kan det enbart innebära att kritikerna även dominerar inne i omklädningsrummet. Spelarna inte står bakom Roar Hansen – i går var det förtroendeomröstning för Roar och HIF.arna röstade med fötterna: 0-3!

Den som tydligast gav intryck för sin besvikelse och för säkerhets skull även röstade med händerna, typ en knuten näve i klassisk idrottsprotestposé och likt en ”omvänd målgest”,  var Mattias Lindström.

Om det sedan är Roar eller spelarna som har rätt/fel kan jag inte ha en åsikt om. Jag kan finna uppenbara problem med Roar matchning av laget och hans mindre lyckade favorisering av vissa spelare men det måste finnas mycket mer av ont blod för den här konflikten. Jag bara konstaterar att splittringen försöktes lösas på helt fel sätt: ett rivet kontrakt och en dålig bortförklaring.