Boxaren i det ensamma adoptivbarnet

–Jag har inga araber och negrer i mitt stall, sa Danmarks högst älskade men också rasistiske boxningspromotor Mogens Palle.

– Men du har ju George Scott?

– Han är ingen neger, sa Palle och åskådliggjorde därigenom det svenska adoptivbarnets riktiga match i livet: den tekniske, aggressive, beundrade, boxaren som alla ställer sig in hos och vill ha en del av vs den asociale, faderslöse, trygghetssökande och ganska ensamme pojken.

George är kanske inte asocial men han kan inte le på beställning, han kan inte föreställa sig. Han är naiv, troskyldig och ärlig vilket får fler konsekvenser än att han gör bort sig i Let’s Dance och blir lurad på alla sina pengar i boxningen.

Det här är en ärlig men lite tillknäppt och färglös biografi (i samarbete med Theodor Lundgren) vars absolut största värde är att den handlar om adoptivbarnet George. Ifall man är intresserad av ämnet kan man omöjligt gå förbi ”Obesegrad” (Kalla Kulor Förlag).

Boxningen lurar honom på allt han har, branschen som påstås vara så fin och kontrollerad numera visar sig i Scotts bok vara lika rutten, falsk och korrumperad som skildringarna i Amerikanska 40-talsfilmer. Fast detta är inte USA utan Sverige och Europa. Men boxningen ger också den lille ensamme, frustrerade killen livsramar – vad man ska och inte ska göra. Vad som är rätt och fel. I bokens kanske mest intressanta kapitel diskuterar man hur han som adoptivbarn och utan faderliga förebilder dras in i kretsar med våld, misshandel och andra former av fysisk frustration. Men han valde boxningen. Hans kompis i sätet bredvid på flyget på väg från Liberia till adoptivföräldrar i Sverige gjorde ungefär samma resa men valde militären, valde att ”dö eller dödas”, som Scott skriver. Det gick inte lika bra för Jackie Arklöv…

Ps Det är en bok som likt Gunnarssons inte hoppar över namnen på de personer man tyckt gjort fel. Många av dem är döda nu, gått ned sig på olika sätt som Lillen och Tangstad och man funderar lite på hur Kinnevik, efter Scotts beskrivning, kunde göra Steffen Tangstad till chef och affischfigur men det är symtomatiskt för boken att Scott beskriver deras första möte som en katastfof och ”jag ser igenom honom efter tio minuter”, ”han är en bluff som kan snacka”, ”men jag lät mig luras och skrev på”.

Scott har inte heller mycket gott att säga om Elisabeth Höglund, Tony Irving och de andra men haussar Carl-Johan Granqvist som en varm, ärlig människa och vän. Jag kan personligen tycka att det är synd att han aldrig fick träffa den riktige Morgan Alling där. Han och George har väldigt mycket gemensamt, inte enbart den oroliga barndomen och uppväxten utan att de båda har haft en liten scen med stark ljus där de kunnat föreställa sig, blivit beundrade, älskade och det har räddat deras liv.