Att även älska fotboll som inte verkar photoshopad

Visst var det en stor upplevelse att få se tyskarna springa och passa bort Portugal men det var också underhållande att få se en frustrerad Christiano Ronaldo försöka göra mål till varje pris. Jag njöt av att live få iaktta en frustrerad Pepes idé om emotionell problemlösning. Att älska fotboll är även att njuta av portugisernas lidande, att se något värdefullt i förlusterna, bakåtpassningarna, offsiden och vänsterbacken till vardags på Madrids bänk bäras ut med händerna framför ögonen. Det finns alltid en vinnare och förlorare och hur de fördelar den balansen är spännande, oavsett hur fan det ser ut med boll.

Som att följa hela Iran-Nigeria. Afrikanerna var groteskt överlägsna men varje gång (alla tre gångerna…) de hade en målchans blåste domaren från Ecuador av för iransk frispark. Det ena domslutet mer absurd än det andra.

Iran kunde vunnit på en nick som den nigerianske målvakten gjorde en bra räddning på – inte fantastisk men bra. Nigeria var flera klasser bättre men spelade fegt, egoistiskt och taktiskt naivt. Iran försvarade, i 90 minuter och det har inget med religion att göra. Det var en både skittradig och väldigt underhållande match för det är inte enbart det sceniskt ytliga, vackra och färgglada som skapar bra fotbollsunderhållning. En missad passning är också en passning, en mutad domare är också en domare, 90 minuter är alltid 90 minuter av Världen.

Det finns en spännande, lite läskig skuggsida även av VM-fotboll som kommer nå sitt klimax om en dryg vecka med matcherna i tredje och sista omgången – då fotboll är allt eller inget.