Var Torbjörn Nilsson större än Pelé?

Den blåvite ängeln som aldrig lyckades i landslaget, eller utanför Göteborg, eller som tränare, fyller 60 år. För detta ska han naturligtvis hyllas. Men är det så självklart att han också ska haussas extra som tränare och spelare? Ska vi, måste vi blanda ihop människa och myt?

Min kloke vän tycker det och delvis kan jag hålla med honom – det borde finnas plats för Nilsson i Blåvitts ungdomsavdelning. Plats för Nilsson, i mitt och många miljoner andras fotbollsminne finns redan. Han var oerhört teknisk, trevlig men verkar trots åldern inte ha funderat på varför han aldrig nådde sin potential ute i Europa, i landslaget.

I en DN-intervju inför högtidsdagen säger han sig grubbla över detta. Kanske borde Torbjörn börja med ur minnet leta upp IFK:s viktigaste ögonblick i sin historia, straffsparksavgörandet i semin på Nou Camp 1986. Risken finns dock att han förträngt det.

Det fanns i princip ingen mer rutinerad spelare i IFK:s lag den kvällen. Få eller ingen ville slå straffar och Torbjörn svek sitt ansvar inför laget, vägrade och satte sig på bänken för att markera sitt avståndstagande. Fast mot vad? Och varför kunde han nu inte ens stötta om just benen skallrade och inte bar mot bollen?

I mina ögon var Torbjörn alltför rädd för att ta ansvaret och våga misslyckas. Istället lade han allt detta enorma ansvaret på några oerfarna killar varav en, norske 21-årige vänsterbacksgutten Mordt, tvingades leva med straffmissen genom hela karriären.

I dag säger Nilsson ungefär samma sak, fast om den inställda tränarkarriären. Han hade gärna tränat stora klubbar men kunde inte tänka sig en övernattningslägenhet 35 mil från Göteborg ( Örebro?, Norrköping?). För mig är detta samma sak som att sätta sig på bänken, samma ängslan, samma tvekan.

Torbjörn Nilsson är fortfarande en av Sveriges tio bästa fotbollsspelare genom tiderna och jag skriver det så att ingen ska missförstå mig på samma sätt som en del nu missförstår Maradona. Maradona, citerat på Offsides twitter, menar att den idag avlidne DiSefano ”utan tvekan var bättre än Pelé”.

Med tanke på VM, med tanke på Pelés självbild, med tanke på att Di Stefano var argentinare av födsel och hjärta är Maradonas epitaf en stor hyllning, och vältajmad, av både myten och människan. Med ett busig leenden som säkert Alfredo uppskattat.