Glädjen med fotboll

Försöker sälja en intervju med Karl Ove Knausgård och Fredrik Ekelund till tidskriften Fokus. Efter tre veckor och flera mail får jag ett kort svar som förutom det vanliga ( mycket kulturmaterial, lite plats) innehåller orden ”intressant perspektiv på fotboll”.

​Det är en omformulerad förolämpning. Jag tänker på det, på vissa människor oförmåga att se skönheten och livet i den rullande bollen. Som om deras livsuppgift var att servera ett alternativ till leken, något viktigare, allvarligare. Som om det fanns något viktigare i livet än leken? Dessutom menade Fokus att ett annat skäl till nejet var att de ”skrivit mycket om Knausgård för ett år sedan”.Som om kvantité och rättvis fördelning vore ett kriterié för en kultursida, eller en sportsida.

Jag läser samtidigt Henning Mankells nya bok om hans liv och cancer. Det är ett fantastiskt testamente fullt av intellektuella och konkreta minnen, av betydelsefulla möten men nästan aldrig en kropp, förutom de döda omkring honom. Ingen lek, ingen idrott, väldigt få skratt, få kvinnor, inga barn.

I näst sista kapitlet skriver han om glädjen och den nästan hopplösa uppgiften att kora den lyckligaste stunden i hans liv. Det blir en uppsättning av Lysistrate i Maputo, i Moçambique där han var teaterchef i flera decennier. Och att inbördeskriget samma dag de gav sista föreställningen tog slut. Det är trots allt ett märkligt val, i mina ögon. Det finns inget direkt samband mellan pjäsen och freden, inte mellan teaterchefen och världen. Han delar publikens glädje som visar sig i att de står upp och är tysta. DET är ögonblicket av hans livs största glädje.

Jag kan inte låta bli att tänka på att det finns ett samband, att det som Knausgård i intervjun säger om fotbollens meningslöshet men samtidigt underbara storhet är oerhört sann. Att leken, ja to m betraktandet av leken och vår oförmåga att helt behärska bollen kan skänka sådan glädje och lycka. Att allting är nu, oavsett ifall vi ser det på TV eller själva spelar.

Förra söndagseftermiddagen, före AIK-MFF, tillbringade jag i blåsten och solen på MariedalsIP i Malmö. Tillsammans med ett gäng kvinnor och deras fotbollstokiga barn i ålder 8-12. En del av dem så små att bollen skymmer deras fötter. Att bollen ser ut som en stor sten som de ändå behärskar så oerhört väl och att det är Sysifos så till vida att de kommer att försöka bemästra bollen i hela sitt liv men aldrig lyckas. Oavsett om de blir proffs eller inte. Jag häpnar över deras teknik, deras Zlatanfinter och hur de alla är med och i leken, även om vissa har färre bollkontakter än andra.

Och ibland reser sig mammorna upp, fyller upp laget, leder av generationer och spelar med sina barn.