LSD-löparna och zen

Om ni liksom jag fascineras av sportböcker som använder begrepp som ”enastående brutalt” ska ni definitivt läsa ​”​Ät och Spring​”​ (Lind & ​Co). Scott Jurek var lovande längdskidåkare i Minnesota när han insåg att hur mycket han tränade fick han alltid stryk i spurten. Och han kunde inte skifta tempo men han kunde dra, länge.

​H​an dras med skolios (liksom den medelålders danska kvinna jag skrev om förra året som sprang ett maratonlopp om dagen för att bota sig). Han går utåt med vänsterfot, hade högt blodtryck i skolan och dessu​t​om är han alltför lång vilket ger dålig värme och svårt att behärska tekniska banor. MEN. Det ger ​löpningen ​grym steglängd!

Så träffar han en del flummiga collegkillar som bor i ett stort gammalt hus där röker brass, knullar runt och dessutom bara råkar vara bland de bästa i Nordamerika på mountinebike, snowboard och långlöpning.

Detta är 90-tal, de springer inte mer än två marathonlopp åt gången men Scott fascineras. Speciellt av att springa. Och av alla tjejer. Han tränar cykling, 11-16 mil per pass och funderar på thrialthon men känns som lite väl intensivt och kortvarigt. Han kan ju inte skifta tempo, nånsin. Dessutom är det inte tillräckligt ansträngande. Scott söker vidare
utvecklar löpningen och kosthållningen till något som liknar en religion.

Att läsa den här boken samtidigt som Björn Ferrys memoarer med alla dessa spritorgier och ganska värdelös bukfylla till mat ger en märklig känsla. Ferry håller ju på med en liknande idrott där koncentration och utmattning är de viktigaste ingredienserna. Ändå är det som natt och dag vad gäller dedikation och professionalism. Men medan de bästa LSD-löparna tjänar en hyfsad slant får Ferry startpengar på 100 000 kronor bara för att bakfull köra igenom ett lopp.

Scott glider bort från kött och laktogrejor, blir vegetarian och slutligen vegan och börjar med LSD vilket står för Long Slow Distance Running. Han vinner ett inofficiellt VM för 24 timmarslöpning, huvudsakligen på asfalt och slår rekord med 269.5 kilometer. Han får en flagga av en amerikansk ledare, då är det en halvtimme kvar…

Den riktiga utmaningen är dock loppet i Death Valley. 217 kilometer på en av jordens varmaste platser. De springer i 50 gradig hetta och det är fascinerande hur grymt det verkar vara. Han beskriver LSD som något bortom smärtan. Han förklarar noggrant förutsättningarna som kräkningar, blåsor och att trycket blir så stort på tånaglar att det bäst är att dra ut dem redan före loppet, annars får man stanna och göra det under loppet vilket sinkar en.

Naturligtvis är det här som LSD, som en drog eller en religion och det är fascierande hur han kan motivera att bryta ned kroppen så fullständigt samtidigt som han propagerar för vegansk kost. För mig ligger här en gigantisk motsättning, hela LSD-grejen liknar en religiös späkelserit utan annan Gud än utmaningen att ett ganska suspekt krav på att korsa alla gränser. Samtidigt slukar jag närmast boken eftersom det är så ärligt, smärtsamt och, faktiskt, lyckligt.

Det är en man som funnit harmoni och i bästa fall är den här boken en slags ”Zen eller konsten att sköta en motorcykel” om löpning. På ett ställe skriver han att alla någon gång tappar tron och viljan mena att löpning inte måste göra ont. Han rekommenderar en att springa som ett barn eller en hund: fritt, spontant utan annan drivkraft än själva glädjen att springa. Den som han ibland tappar bort i Death Valley.

Maten är viktig och jag kan köpa Scotts alla recept och argument rakt av. Många av dem verkar dessutom grymt goda. På allra sista sidan finns ett recept på Energibollar med choklad:

obehandlade cacaonibs

cashewnötter

dadlar

mesquitpulver

kanel

vaniljextrat

rödpepparflingor

havssalt

kokosfett