Konkurrens, inte kvotering, skapar kvalité

Ser delar av årets första damfotbollslandskamp och lyssnar på Radiosportens special (tack Ulath) om bristen på VM-målvakter. Med Richard Henriksson och Susanna Andrén.

Reagerade på en del annat av vad som påstods i det huvudsakligen utmärkta programmet. Som att Hedvig Lundahl  inte skulle vara helt återställd! Det är hon, Hon ”rehabar” alltså inte längre och träningen med Chelsea börjar 8 februari.

Hedvig är självklar som startmålvakt. Hon hade en utomordentligt bra säsong förra året och inget pekar på motsatsen i år. När hon ställdes för svåraste motståndet i Algarve Cup, mot USA, var hon helt outstanding och tog bland annat en straff.

Att Hope Solo skulle vara världens bästa målvakt tillsammans med Angerer kan jag inte heller instämma i. Det är ju nästan lite absurt. Hope Solo är väl knappast bland världens tio bästa målvakter. Hennes teknik är högst bristfällig och men hon är temperamentsfull, och Pia Sundhage haussar henne. Däremot har Hope ett rykte som gör att mindre bra forwards skräms av henne. Hon är ju damfotbollsvärldens i särklass mest aggressiva spelare.

Elisabeth Ledinge hävdar att Malin Reuterwall har stor potential och det är väl en del av hennes jobb att göra det. Men det stämmer inte. Inte heller att Carola Söberg har den potentialen eftersom Söberg både är kortväxt och osmidig. Reuterwall är visserligen lång men lika osmidig. I princip är det detta som skiljer världens bästa damfotbollsmålvakter från de övriga – smidigheten. Hedvig Lindahl är smidig!

Att Söberg inte är en landslagsmålvakt visade sig tydligt i La Manga mot Norge. Det var visserligen en osynkad målvakt och mittbackspar men ändå. Man kan inte stå stilla på halvdistans, aldrig, speciellt inte med den rutin hon borde ha.  32-åringens brist på smidighet och explosivitet blir pinsamt tydlig här vid målen och i vissa rapporter hävdas att Söberg gjorde fler misstag. Ändå framställs det i programmet som om Söberg är den enda som kan utmana Lindahl.

För att göra det hela ännu mer komplicerat: Pia Sundhage tyckte att Kristin Hammarström. som fött barn, ”borde ta sitt förnuft till fånga” och göra comeback. Det är ett besynnerligt uttalande av en förbundskapten om en 33-årig målvaktsmamma.

I sak instämmer jag dock i programledarnas oro över nyrekryteringen av nya damfotbollsmålvakter av klass. Det lustiga i sammanhanget är att de personer som direkt eller indirekt varit ansvariga för de senaste tio årens misslyckande nu är uppgraderade till de som ska åtgärda problemen. Det har nu gått två säsonger och resultatet är väl inte så uppenbart än. Jag önskar dem naturligtvis lycka till men är lite skeptisk till hur framgångsrikt projektet blir. Bland annat är målsättningen att en kvalificerad majoritet av damallsvenskans målvakter ska vara svenskor. Det är en tanke/målsättning som bara kan bli fel. Antingen satsar klubbarna då inte pengar på bättre utländska målvakter eller så kvoterar man in svenska tjejer.

Det är konkurrens, inte kvotering som skapar kvalité, även bland svenska målvakter i damfotboll.