Simon Bank har skrivit en bra krönika i Sportbladet om människan och VM-vinnaren Johan Olsson. Lite lång, några upprepningar men i stort även min bild av Olsson – en människa med brister som inte längre skäms över dessa. När han väl vågade prata och skriva om det faktum att han inte enbart var en supermänniska och OS-vinnare, när han växte som man runt 30 årsåldern, kom de riktigt stora framgångarna.
Olsson är ovanligt öppenhjärtlig om allt, nästan allt. Doping är ett ämne han inte tagit upp. Kanske kommer det efter söndag, då han lagt av. På söndag, före femmilen återpublicerar jag två texter om männen och deras sträcka. Och kanske även min recension av biografin om Petter Northug och hans ”tennispappa-liknande” far John.
Jag har en invändning mot Banks (och den svenska landslagsledningens) resonemang om dopning, som avhandlas i krönikan. I den värld där odopade åkare, och före detta aktiva, odopade åkare, håller tyst om vad de vet – skapar detta en olustig filosofi av tystnad och förnekelse. Antingen lättar idrottare på samvetet och berättar om vad man vet – vilket innebär att man fryses ut av hela skidetablisemanget inklusive gamla vänner. Eller så håller du käften men det betyder också att vi med rätta kan misstänka även dagens åkare. Detta gäller i lika hög grad friidrotten som skidsporten.
Som vi lärde av Uppdrag Gransknings program om skiddoping är det även många ledare, läkare och dopingjägare som kan inkluderas i denna stora, maffialiknande kollektiva tystnad, det som kallas omertá.
Att bara upprepa detta kollektiva mantra av ”jag inget sett, inget hört” räcker inte, tycker jag.
På senare år har vi i svenska domstolar närmat oss ett juridisk skuldbegrepp som vi vanligtvis förknippar med USA. Det handlar om att du är delaktig fast du inte utfört själva brottet. Som att åklagaren i fallet med kvinnan som misshandlade den 8 åriga Yara till döds i Karlskrona krävde ett väldigt hårt straff för henens man som inte slog men som såg och inget gjorde. Som blir allt vanligare vid rättegångar som gäller terrorbrott – att den som skyddar en terrorist också är en terrorist. I Danmark har svenska män dömts till 10 eller 12 års fängelse för förberedelser. Oklart vem som skulle göra vad, nån skulle köra en bil, någon skulle leverera vapen men alla döms lika oerhört hårt.
I Sverige diskuterar vi bland annat betydligt hårdare straff för vapenbrott för att försöka minska tillgången på automatvapen för terrorister. En förlängning av detta skuldbegrepp skulle innebära att de som avlönande jobbcoacherna som övertalade unga, vilsna muslimer att bli jihadister och IS-krigare även de är skyldiga till terrorhandlingarna… … med andra ord vill jag genom att påpeka både bristerna och fördelarna med det här resonemanget visa på vad som borde vara förebyggande och personligt a n s v a r. Jag är ute efter något som kallas moral och dessvärre som är en bristvara i den vita svenska skidsporten.
Så länge elitidrotten inte gjort upp med historien får den finna sig i att vi ( undantaget förbundet och sportjournalister) ställer oss tveksamma till även dagens prestationer. Ja, alla utom svenska prestationer förstås, svenskar dopar sig ju inte…
Det är inte bra att idrotten, och sportjournalisterna, accepterar tystnaden och lögnen som historieskrivning. Det borde ligga i åtminstone idrottsrörelsens intresse och vara dess ansvar att berätta sanningen, att stödja forskning och försöka utröna vad som egentligen hände. Men detta gäller inte doping eftersom alla mer eller mindre har haft handen i syltburken, eller höll i stegen som möjliggjorde att handen nådde syltburken. Och då blir resultatet svensk omertá!
Lämna ett svar