Min olyckliga kärlek till Olympia

Jag lever på Olympia. Jag sträcker mig fortfarande upp mot klädhängarna i de gamla trånga, mörka träkabysserna till omklädningsrum i spännande etager. Min röv är för evigt ett med de gamla sura grönmelerade träplankorna på sittplats, jag står i Stattenakurvan och hoppas på en HIF-seger men landar oftast på den gröna höjdhoppsmadrassen av plast vid sidan av B-planen tillsammans med en obekväm pinne av stål. Jag har hängt på fler division 2 och division 3 matcher med HIF än de flesta andra. Min första fotbollströja var röd och mina första kortbyxor mörkblå, inköpt på Sporta av min far Sten – evig hedersmedlem i MFF.

På tröjans rygg satt en jättelik tvåa för jag skulle precis som landslagsmannen Hasse Selander spela högerback. Kvarterslagets målvakt Uffe Nelson blev dock brännskadad och jag fick hoppa in i mål – Nelson gjorde sedan flera säsonger som högerback med en proportioneligt stor tvåa på ryggen  i HIF:s A-lag medan jag inledde min livslånga nomadvandring runt världen dömt till detta målvaktskall. Klubbmärket på mitt bröst har haft många olika färger och skepnader men därunder bankar en delvis rödblå muskel och så kommer det förbli.

De officiella supportrarna var pensionärer och satt tysta på sittplats men brukade en gång per match ställas sig upp heja en ramsa offentligt. I halvtid sålde tanterna småkakor bredvid den stora Olympiaentrén. De samlade in pengar genom Röda Fjädern och MFF-aren Lasse Holmqvist en gång om året på Konserthuset. De älskade HIF och såg inget fel att förknippas med en hängiven MFF-are och malmöit som vänstrade med HIF.

När så Ingvar Wenehed, MFF-aren Wenehed, efter den två decennier långa Hadesvandringen även jag deltog i åter gjorde HIF framgångsrikt runt 1990 försvann småkakorna. Nya, unga supportrar började samlas, på södra läktaren. Nya kostellationer skapades som utmynnade i att den officiella supporterklubben Kärnan bildades, efter att HIF-are löpt amok utanför Nya Ullevi efter förlustmatchen mot Häcken i sista omgången.

Dessa supportrar har aldrig upplevt ett bakfullt HIF, aldrig stått kvar och genomlevt förnedrande storförluster mot små skitlag, aldrig upplevt lägre serier och tomma läktare (även om 5 032 i går var direkt pinsamt). De har enbart upplevt framgångarna, allsvenskan och CL och därför kan jag med fog påstå att de i förhållande till mig motsvarar begreppet ”medgångssupportrar”.

Jag lever med HIF ännu 2015 men miljön och betingelserna gör det nu allt svårare att ohämmat älska. Vår relation känns påfrestande, jag blir som här lätt gnällig och butter, men jag kommer aldrig lämna dig. Kanske tvingas vi återigen utveckla nya och än mer blodlösa umgängesformer.

De högt respekterade och beundrade unga männen på ”37:an” skanderade i går när den rödblå lyckan var som störst ”Hata Malmö, hata Malmö, Hata Malmö”.

Detta är hur de valde att uttrycka sin glädje över 1-0 målet och med samma ramsa tackade det spelarna när de efter matchen gick fram till klacken för att i sin tur tacka den: ”Hata Malmö” – är det alltså vad som är hjärtemeningen i klubben, det som förenar spelare och supportrar?

Som vanligt tycker jag det är bedrövligt, jag tycker de skämmer ut sig och som vanligt gör HIF som klubb och HIF:s ledande och spelare ingenting utom att indirekt uppmuntra hatet och relationen i stort. Jo, en gång, förra våren, gick de ut från arenan i Malmö utan att tacka sina fans eftersom de hade skämt ur sig. För detta fick spelarna mycket och av förakt präglad kritik.

Jo, HIF har säkert en websida med många fina kärleksfulla ord och de bedriver säkert ett skolprojekt nånstans men vad som betyder här och nu är att spelarna tackar supportrarna för att de hatar och inget finare finner än hatet mot Malmö. Det enda som betyder något när man är ung och villig till all sorts gemenskap är detta här och detta nu.

Så när HIF:s ledning både blundar och håller för öronen: vad gör supportrarna på övriga Olympia och vad gör supportrarna bland kommunens HIF-generösa politiker?

Jo, supportrarna stannar hemma, 5 032 på Olympia är en historiskt dålig publiiksffra. Politikerna, det vill säga indirekt helsingborgarna oc hderas alter ego, gör tvärtom och bygger nu en ny fin kortsidesläktare där det taktfast kommer sjungas ”Hata Malmö, hata Malmö, hata Malmö”.

Det kan inte enbart vara mitt fel att vår relation krisar!