Om Zlatan, mens och Hamréns älskarinnor

Tidigare på söndagen med blek sol och Therese i hammocken.

En halvlek i en kall sommarstuga: fulstreamad plus elelement. Det är vad jag erbjöd en svensk EM-kvalmatch. Att titta är ungefär som att gå till jobbet utan entusiasm – jag känner så, spelarna känner säkert också så – i ett större perspektiv. Ett B-betonat helrött Montenegro är som att städa undan säsongens sista papper före midsommar och semesterns mentalt rena skrivbord.

Själv har jag laddat upp med fläskkotlett, rödvin, stekt pasta, champinjoner och Kobras program om mens. Varje sekund, varje dag, året runt blöder cirka 320 miljoner kvinnor samtidigt. Det är en mäktig flod, en hejdad folkrörelse.

Sverige gör tre snabba (som för att slippa gnäll i pausen) utan att vara riktigt värda mer än kanske två, absolut inte tre.  Sedan stängde jag av och drog för rullgardinerna och kröp ned i sängen med Therese Bohmans utmärkta roman ”Den andra kvinnan”. Den handlar mycket om Norrköping men varken fotboll eller mens nämns i romanen även om mens mycket väl kunnat flyta in fint – kontrasten mellan älskarinnas mens och hustrun i klimakteriet, typ. När Carl Malmsten får älska passionerat och inte.

Zlatan är där, i fotbollskarriärens klimakterie, och spelade inte andra halvlek. Sa kommentatorerna. Jag tror på dem men vet inte. Jag vet inte hur andra halvlek tedde sig, reducerade gästerna gjorde säkert värdarna ytterligare minst ett, ifall reduceringen inte kom i slutminuterna. Sverige var mycket bättre, 3-0 speglar ändå inte chanserna. Skarvningen på hörna mot krysset var giftig. Pierre Bengtsson såg ännu en gång ut som en av världens sämsta defensiva högerbackar. Anton Tinnerholm är ett par klasser bättre men jag föredrar än dock Bengtsson framför Emil Krafth.

I Sverige bedöms ofta ytterbackar efter deras offensiva spel, och glidtacklingar. Klarar du de bitarna kan du få spela i landslaget för då ser ju landslaget offensivt ut. Hamréns ytterbackar är lite som försvarets älskarinnor – bara det ser läckert ut  med boll skiter man i defensiven. Själv vill jag ha den rejäle, fyrkantige osexige Sebastian Larsson där, han är trogen sin defensiva uppgift. Och ursprungligen från Eskilstuna. Man glömmer ofta bort det, precis som man glömmer bort Eskilstuna helt och hållet.  Finns det kvar? Det var inte så väldigt långt mellan Eskilstuna och Norrköping.

Jag sappade mellan några dåliga länkar och hade en engelsk och en latinamerikansk kommentator. De uttalade båda ”Friends” i Friends Arena med eftertryck. Och de sa ”Zlatan”, ofta. Aldrig Ibrahimovic eller ”Ibra”. Insisterar Jesper Hussfelt fortfarande på ”Ibra?

Jag gillar Albin Ekdal och Kim Källström.

När Sverige möter Ryssland den 5 september har jag gjort två månader på Curva Nordahl och i dess yttermiljö, förhoppningsvis sålt sommarstugan, spelat mot Finland och talat om fotboll och litteratur i Sigtuna och just, samma eftermiddag, spelat mot Italien i Malmö.

Förhoppningsvis är vädret varmare! Förhoppningsvis sover jag med någon som ibland har mens.