Noch ist Polen nicht verloren

Jag är möjligtvis naiv men jag insisterar på att bedöma idrott efter prestationer istället för resultat. Vilket är en anledning till att jag inte är så uppbragd som många andra efter förlusten i Parken. Vad som smärtar mest, för klart som fan att det gör ont i dag, är inte bristen på poäng utan att denna långa saknad och längtan efter Himmelsblå triumfer slutade i förstämning. Denna lite Södergranska och Karin Boye-liknande ”heta längtan” belönades en varm julikväll i Norrköping med en alltför tidig utlösning, en hes speakerröst från översta steget på ståplatsbetongen och en dyster slutsignal.

Jag läser malmöpressens fotbollsexpert som hemma i soffan faktiskt kräker ut sig förakt och invektiv. Han skriver saker som att ”alla lag som ligger före MFF efter den här omgången är mycket bättre och kommer sluta före MFF i tabellen”. Det är supporterjournalistik på gränsen till en PO-anmälan, tycker jag.

Det MFF jag såg, från ståplats, var inte sämre på planen än Norrköping. Däremot förvaltade de sina chanser sämre. Jo, på hemmaplan skapade den allsvenska tabellens näst bästa lag fler chanser och gjorde fler mål men det finns några exakta förklaringar till det.

Den PA Konate som många haussat, bland annat efter hans i mitt tycke dåliga insats mot Juventus borta, var lika dålig som alltid.

Han gav Bärkroth ett övertag redan i första minuten, gav bort bollar, låg fel i position, var inte tillräckligt aggressiv utom i minut 47, i eget straffområde.

Jag tycker han först tar bollen och sedan benen, dock först efter att bollen studsat på Bärkroths högerben. Jag var säker på inspark. Att som ”fotbollsexperten” mena att Konate skulle stå upp och blockera kanske beror på perspektivet från TV-soffan? Pa Konate är bortgjord och det enda sättet han kan förhindra ett inlägg/farligt inspel är genom att kasta sig- försöka ta bollen eller blockera – men kasta sig.

Eftersom Konate vid det här laget var ganska yr förmodar jag att rädslan för att ännu en gång bli uppsnurrad var den direkta orsaken till att han valde att gå på bollen istället för att försöka blockera – vilket ska vara prio innanför straffområdet. Pa Konate tog dessutom inte de offensiva löpningarna när han skulle, han envisades med att omarkerad ofta nicka bollen direkt till motståndare. Pa Konate är en vänsterbacksreserv och bör så förbi.

Den andra stora besvikelsen var Simon Kroon som tidigare uttalat sig om att han inte fått tillräckligt med cred trots att han gör viktiga mål. Mot Norrköping såg Simon Kroon ut som om att han efter att ha bredsidat in målvaktsreturen i öppet mål ansåg att han hade gjort sitt. Han struntade mer eller mindre i det defensiva jobbet, alibilöpte lite, var alltid alltför avvaktande för att förhindra Telos inlägg. Kanske fick han solsting, kanske var det hybris men hans insats var inte den man kan kräva av en i MFF:s representationslag. Jag gillar Simon Kroon som spelartyp men huvudet är inte där för en elitkarriär i en lagidrott. Åtminstone inte än.

Den tredje svaga länken var Zlatan i målet. Ska skriva en egen text om honom men tyvärr håller han inte allsvensk klass. Och då tänker jag inte så mycket på målen som på hans agerande i övrigt. Nu trodde MFF att de kunde släppa i väg Robin tidigt för att Zlatan kunde ta ansvaret. Jag tycker inte han är en tillräckligt bra målvakt för de fyra tävlingsmatcherna, i dagsläget.

Dessa tre svaga bitar bidrog till förlusten. De är inte ensamt ansvariga för den, det är laget och tränarna som förlorar, men förklaringen till att ett i grunden bättre lag med bättre spelare kunde förlora i Parken bör sökas här. Och Polen som alltid förlorar alla krig existerar än idag, i något som av många polacker upplevs som temporärt välstånd. Trots resultaten. 

Ps titeln är hämtad från temat för den första Lundakarnevalen 1896. Det lär anspela på den polska nationalsången som i sin tur är en sång, ”en lied” om tappra polackers krigsförluster i Italien. Och Polens kust delar vatten och innanhav med Norrköping…