Transferfönstret behöver målas om, och kittas

Christian Wilhelmsson ska rädda Mjällby. Lite kul att jag fick så rätt när jag skrev om dem och deras jubileumsbok i vintras. Hur organisationen verkade implodera, bakom de handfasta orden och bortförklaringarna. Kul för mig, tragiskt för MAIF-fans som Patrik Lundberg.

I våras skrev jag att en del av Henrik Larssons framgångar delvis berodde på ifall han lyckades inkludera Astrit i en normalallsvensk mittfältsmiljö. Det gjorde han inte, en av allsvenskan största talanger är fortfarande bara en talang. Nu återvänder han till den enda klubb han lyckats i och som han övergav för ett bättre kontrakt i Norrköping. En klubb vars fans förmodligen hatar honom men nu är beredda att glömma ifall han levererar.

Jag tror Örebro till slut klarar sig kvar men jag tror inte att Astrit kommer vara delaktig i detta.

Holländskt högstadivisionslag köper en AIK-talang som sällan fått spela. May Mahlangu vill inte spela för Blåvitt, trots att han saknar kontrakt och Henrik satsar på en stor, kraftig inte speciellt mobil forward – som om han inte hade både Simovic och Dahlberg redan. Mohamed Ramadan – en annan av Henriks egna värvningar – lånas ut tll Landskrona Bois.

Och Nanne satsar på Jakob Orlov.

Motsvarar verkligen allsvenskan sin hype? Det är inte de stora stjärnvärvningarna direkt eller är stängningen i Sverige enbart en procedur och ett tillfälle för oroliga klubbar att skaffa en extra spelare, för bänken, ifall något händer? Ifall allting blir ännu sämre? till exempel den här återanvändningen av gamla forwards vars förpackning har passerat bäst-före-datum för några år sedan – är det nyttigt? Utvecklas svensk fotboll av att Rade Prica kommer och Sam Lundholm lämnar?  Att spelare vägrar spela i en klubb bara för att de åkt ur Euroleaguekvalet –  som Blåvitt och den klubblöse May?