”Noll, noll, noll är noll”

”Världsmedborgare”, sa Kim Källström i går när han skulle berätta varför svenska fotbollslandslagets spelare skänker en kvarts miljon till en flyktingfond för barn. ”Det är viktigt att hjälpa andra människor som hamnat i en svår situation.”

Det låter bra, och är bra men det är alltför sällan fotbollen och europeisk idrott i allmänhet fungerar så här. I USA är de olika dollarmiljonärerna, oavsett idrott och franchaise, medvetna om att man måste ge tillbaka. Att sleva upp soffa för fattiga och besöka barn på sjukhus är ”vardagsmat”. Det finns t o m utmärkelse, awards, för de spelare som årligen gett mest, varit mest engagerade.

Delvis beror det på att många spelare själva kommer från miljöer där de upplevt fattigdom, umbäranden, drog, brott och våld. Men också för att det amerikanska samhället handlar om att individen själv måste ta ställning, att ingen gör något för dig utan att du själv agerar. Det är personligt ansvar, på gott och ont.

I Sverige, och i stora delar av Europa litade vi på staten, att den starka staten fixade allting bara vi betalade in skatten. Nu fungerar det inte så längre, staten tar inte längre ansvar för de allra sämst ställda, de svarta hålen i socialförsäkringarna blir allt större. Att vi som den förlorande och avgående statsministerns skulle ”öppna våra hjärtan” känns flummigt i en tid då liberala ledarskribenter rasar mot den i deras ögon alltför liberala statliga flyktingpolitiken.

I decennier var det svensk lagidrotts starkaste kort – lagkänslan, kollektivets seger före de glänsande individualisterna: Magnus ”Turbo” Svensson före Fredrik Ljungberg. Klas Ingesson före Anders Limpar. Den spelare som Erik Hamrén en gång tänkte bygga laget runt, som han sedan petade i flera år, var tillbaka mot Ryssland men gjorde inte jobbet. Pontus Wernbloom, sossespelaren i spe, låg fel, tuggade ledband, var inte vän med bollen. Jimmy Durmaz och Albin Ekdal verkade också vilsna.

Durmaz är inte en innermittfältare för landslaget, jag tycker det är tveksamt ifall han är ens en yttermittfältare för landslaget. Wernbloom var uppenbarligen inte i form. Pierre Bengtsson är petad och Jonas Olsson är inkallad som reserv för Erik Johansson – Olsson som inför förra EM först vara petad, sedan nyckelspelare, därefter petad och så nyckelspelare igen. Nu har han varit petad ett år. ”Granen” startade det förra EM-kvalet men hamnade även han i frysboxen. Nu verkar han vara den ende mittförsvararen av klass. Erkan Zengin som fick så stort förtroende förra hösten sitter längst ut på bänken nu. Martin Olsson är tillbaka efter ett år i boxen.  Han ”shining” är försumbar.

Vad jag menar är att Erik Hamrén har genom sitt hattande och sin bristande förmåga att analysera spelare ( trots att han har hjälp av en ”player manager”), skapat ett omklädningsrum av oroliga individer. De är inte enbart osäkra på förbundskaptenens timslånga perioder av förtroende, de är även osäkra på taktiken. Och det verkar som om förbundskaptenen inte har tillräcklig förmåga att analysera en pågående match: att Ryssland fick spela likadant i andra halvlek som i första tyder på att Hamrén faktiskt inte klarar av det, eller inte vill eftersom han har så oerhört många medhjälpare till sitt förfogande.

Sverige spelar inte som ett lag och kommer ikväll möta ett land vars representanter spelar som ett lag. De är inte så bra men tillräckligt bra för att spela defensivt och ta den poäng de behöver för att vara klara för EM.

Mot ett lågt stående Österrike med duktiga omställningsspelare finns det några svenska nyckelpositioner: kvicka spelare i backlinjen som kan ta löpduellerna från mittlinjen, en spelare i boxen som gör skillnad.

Jag tror dock att Sveriges öde ikväll avgörs av en stabbig backlinje utan av Zlatan. Spelar han blir det minst en poäng, spelar han inte blir det högst en poäng. Och resultatet, 0-0 så klart!

Ps Det betonades att det var spelarna som skänkte pengarna. Vad Erik Hamrén och player manager Marcus Allbäck eventuellt har skänkt framgår inte av TT:s text. Mitt tips: 0,0 så klart!

Rubrken är ett citat från Peps Persson.