Hjälte eller offer?

Det kunde blivit fem, sex noll till PSG mot MFF i går. Speciellt på tilläggstid verkade utespelarna i MFF gett upp och släppte till massor av farliga chanser (Cavani var självfallet offside). Att det ändå i alla summeringar kommer stå hyggliga 2-0 beror endast på Johan Wilands fantastiska målvaktsspel. Framförallt i andra halvlek gjorde han två väldigt bra räddningar: dels en bandyräddning med låg arm och hög högerfot, dels reflexräddningen med på mållinjen med vänsterhanden på en hård nick. Han var också duktig på ett skott av Mawell i hans vänstra hörn.

Samtidigt tycker jag han nog borde varit på Angel DiMarías mål. Precis som när FCK spelade i CL står han vid frilägen från just den ytan alltför nära första stolpen. Wiland släppte då in många mål i just den situationen. Dessutom vill alltid argentinaren söka bortre hörnet med sin känsliga vänsterfot men ingen lastade Wiland för det och det var inget stort misstag. Ett litet misstag som världsspelare och världslag utnyttjar. Det som konstant inträffade ute på planen – MFF-arna gjorde ofta misstag och PSG brukade detta omedelbart och hänsynslöst.

Hade det inte varit för Wilands storspel hade rubrikerna handlat om en genant utspelning. Nu handlar rubrikerna om den misslyckade första halvleken – trots att PSG skapade långt flera och bättre chanser i andra halvlek. Alla analysers utgångspunkt (utom Lagerbäcks) är MFF:s offensiva spel och då glöms målvakten bort som en av alla förlorare och avklädda malmöförsvarare. Det är som om en förlorare inte också kan vara hjälte. 

För mig är skillnaden mellan 0-2 och 0-6 himmelsvid och i det perspektivet är Johan Wiland en riktig hjälte, varken mer eller mindre.