Hur seriösa är MFF?

Daniel Andersson säger i Skånska Dagbladet att han “skällt ut” sin fystränare. Varför offentliggör Daniel Andersson en sådan, “intern” bestraffning och som dessutom är närmast nedvärderande?

Är det månne för att det handlar om något så känsligt som spelarnas matvanor? För att man i MFF är lite lagom bekvämt svenska och amatörmässiga ”Vi  må spela i CL men ta inte i från oss vår glass, typ”.

Samma dag den här nyheten serverades såg min kompis Johan Wilandh gå på Södergatan och helt ogenerat äta en stor glass – i mitten av oktober.

I vissa avseenden är MFF fortfarande en småklubb och jag tror kosten är en sådan sak.

Daniel Andersson säger ganska hånfullt att “Greger har ett fitness-perspektiv” på maten – ja vad fan ska man annsrs ha? Ett supporterperspektiv, ett korpprespektiv, ett sportchefspersektiv?

Var enda av Europas större klubbar har kost och matvanorna reglerade i detalj. Vad man får äta och inte äta, vad man ska äta. Det har länge funnits en väldigt grabbig inställning inom fotbollen till allt som inte har med bollen att göra, speciellt kost och mental träning. Jag misstänker att MFF här ligger långt bakom många av den allsvenska konkurrenterna, för att inte nämna de internationella.

MFF försöker verkligen vara en storklubb genom sina deltagande i CL men frågan man måsteställa sig är hur seriösa man vill de vara, egentlien? Hundra procent eller bara 90, eller 75  procent?

Är det t ex rätt att sportchefens tar hedern av en viktig tränare i media? Är det sportchefens uppgift att bestämma hur seriösa klubben ska vara och hur lämpad är Daniel Andersson (som själv aldrig var någon “fitness-fantast”) att bedöma det här?
Ifall jag varit ordförande i MFF hade jag “skällt ut “ min sportchef. Mellan fyra ögon. Och sedan hade jag satt honom på en tuff diet, övervakad av Greger Andrejevskij.