Den rasande Rosenberg och den lika rasande expertkommentatorn

Har ännu inte riktigt lyckats bearbeta lördagens holmgång på Swedbank Stadion. Det var en av de märkligaste prestationerna av ett MFF-lag, någonsin och då tänker jag inte enbart på att man tidvis pressade de svenska mästarna med en spelare mindre. Hur ofta har de fått två röda, på hemmaplan, när motståndarna knappt fått en varning. Till och med själva Stadion gjorde en extravagant insats genom att vara utsåld på 20 500 biljetter. Inte ens HIF är i närheten av att skapa en 3000-platsig buffert och nu pratar vi ändå om supportrar som inte direkt ogillar varandra. Säg så här – ifall inte MFF var så rika hade inte hundratals människor behövt vända vid biljettkassorna. Och de 15-20 äldre tonåringar som utger sig för att vara Peking ultras är landets mest timida fotbollshuliganer. Jag vet för jag har stått med dem.

Så Markus Rosenberg och hans eget huliganbeteende – han gick lite väl långt i sin hämnd över den ganska fula tackling han fick. Att tacklaren som spelat typ 50 allsvenska matcher bara är 18 år är fullkomligt ointressant för oavsett ålder på gärningsmannen kan man inte hämnas så som Rosenberg gjorde. Och ifall Rosenberg varit så klar i skallen de där tiondels sekunderna att han både identifierat och reflekterat över motståndarens ålder hade han givetvis inte fullföljt knäandet.

Jag kan fortfarande ändå inte förstå hur allsvenskans mest meriterade och erfarne spelare, sett till internationell rutin, indirekt kan besluta sig för att helt avgöra det allsvenska slutresultet på egen hand, att han inte hade en automatisk broms som slog till. Rosenberg var inte ensam om att vilja slippa se Blåvitt som svenska mästare men det finns gränser. Eventuellt spelade han även ut MFF ur Europaleague eftersom det slet på spelarna att gå runt på tio och sedan nio man det vill säga; debatten kan komma att fortsätta sent på tisdagskväll.

Vad som delvis gör den rosenrasande Rosenbergs agerande beripligt är Franz Brorssons egna misslyckade hanterande av sitt känsloliv. Hans far var en hetsporre och emellanåt ganska fult spelade högerback, sonen visade med all tydlighet mot Norrköping att han är ung och har lika svårt att hantera stressiga situationer.

Jag kan tänka mig att det var mycket hat och jävlar satan i MFF:s omklädningsrum i halvtid och de där känslorna tog Frans med sig ut på planen när han tvåfotstacklade efter fem minuter. Att han sedan tacklar ut Bärkroth från planen och får ett av årets allra tydligaste röda kort tyder inte på någon vidare intelligens. Han är i bästa fall ung påg utan förmåga att kontrollera känslorna. Samtidigit förstår vi hur starka känslorna varit i det där omklädningsrummet när det får spelare att agera så här besinningslöst. Hade jag varit psykolog eller psykforskare hade jag närstuderat den här matchen – den räcker till en hel avhandling.

I det här perspektivet, vad ska man säga om den före detta spelaren, numera expertkommentatorn Jon Perssons insats?

Aage Hareide är varken expertkommentator elelr ingen spelare, han sågs varken knäa eller gå in med sulan och stämpla motståndarkollegan Janne Andersson – ändå påstår CMores Jon Persson att Hareide var ”rabiat”. Ja, just det ordet använde han för att beskriva MFF-tränaren. Det är ett starkt ord. Jag hade gärna sett att MFF och Hareide stämde Jon Persson och CMore för förtal så vi fick igång en debatt om vad som kan och inte kan sägas av fotbollskommentatorer i TV.

Jon Persson hade så svårt att hantera sin upprördhet och MFF-förakt att hans omdöme påverkades. Flera gånger misstänkliggjorde han hemmaspelare och försökte släta över de reglebrott som IFK Norrköping gjorde sig skyldiga till. Allra mest frapperande var när Racip i närheten av motståndarna straffområde var bollförare och med sulan stötte den boll han höll på att förlora vidare till en lagkamrat. En motståndare gick också in med sulan men lite senare. Denne träffade inte bollen utan Racips vrist. Denna väldigt tydliga och i närbild repriserade förseelse försökte Jon Persson beskriva som en situation då ”båda går in med sulorna” och tyckte in att det borde blivit frispark.

Så resonerar någon som inte förmår hantera sina känslor. Till skillnad från Rosenberg och Brorsson hade dock Jon Persson kunnat ångra sina ord och sitt beteende men det gjorde han aldrig. Jag är också lite förvånad över att de synnerligen rutinerade kommentatorerna och journalisterna som var Perssons kollegor inte gjorde något för att mildra Perssons hätska angrepp på spelare, tränare och ja, faktiskt en hel klubb.

I trryck media hade en ansvarig utgivare direkt plockat bort Persson, inte enbart orden utan gett hela journalisten ett rött och plockat bort honom från sändningen eftersom att han så tydligt tappat balans och omdöme. När det gäller sport och alla annan TV än public service verkar det dock inte finnas några regler, eller någon som bryr sig. Det är sorgligt. Det säger väldigt mycket om sportjournalistikens etiska utanförskap i Sverige.