Häromdagen fick jag ett mail av en fotbollsprofessor. Nej, det var inte Gunnar ”Il Professore” Grens ande utan Bill Sund. Han var inte glad. Tvärtom. Han var sur för att jag varit kritisk mot hans bok ”Fotbollens strateger” i en kortrecension i Borås Tidning. Nu skulle han förklara för mig hur fel jag hade. Jag svarade och hänvisade till den långa versionen : hans svarade, jag svarade, han svarade och jag avslutade meningsutbytet och tackade för synpunkterna.
Sedan suckade jag. Djupt.
Det hela påminde mig om en annan professor som skrivit om fotboll och som jag recenserade. Jonny Hjelm är professor i historia i Umeå och anses i akademiska kretsar även vara expert på fotboll. Han utgångs till Svenska idrottshistoriska föreningens pristagare 2015.
Tanken att man inte enbart kan bli professor på akademiska meriter utan även måste ha en viss erfarenhet och verifierad kunskap inom de områden man säger sig behärska har uppenbarligen aldrig slagit den akademiska världen. Eller sällskapet Svenska idrottshistoriska föreningen. Johnny Hjelm har skrivit en bok om damfotbollens historia. Jag tyckte det var en dålig bok eftersom Hjelms slutsatser och bevisföring var undermålig. Hjelm hävdar att damfotboll är bättre än herrfotboll och beviset är en liten statistiskt helt ovetenskaplig studie som visade att det slogs betydligt fler passningar med rätt adress av mittfältare i damallsvenskan än i herrallsvenskan. Hjelm hade också skrivit ett verk byggt på telefonintervjuer. Hade Hjelm någon gång jobbat som journalist hade han vetet att det är ett ytterst tveksamt och farligt sätt att intervjua. Och att göra det till en vetenskaplig metod borde inte vara möjligt men i Hjelms idrottsforskning är allt, precis allt, möjligt.
Hjelm regerade på recensionen inte genom att bemöta mina argument utan att istället kontakta mina redaktörer och kräva att jag i framtiden skulle förbjudas skriva på kultursidorna.
Bill Sund är pensionerad professor i arbetsmarknadskunskap vid Institutet för social forskning vid Sthlms Universitet och har även han erhållit idrottshistorikernas pris. Det har inte varit min ambition att polemisera med professorn utan istället försöka förtydliga vad jag avser med brister och olyckliga påståenden i hans bok. Jag tar lätt på professorns upprördhet och hånfulla råd men beklagar det faktum att Sund gett ut böckerna på Malmö högskolas idrottsvetenskapliga förlag idrottsforum.org (jo det heter så). Risken är uppenbar att det finnas läsare och lärare som tror att förlaget automatiskt skänker boken en vetenskaplig legitimitet den dessvärre saknar. Förlaget publicerade för övrigt även professor Jonny Hjelms senaste bok tidigare i år.
Tyvärr har Bill Sund inte ”uppmärksammat” möjligheten att diskutera påtalade brister och bokens helhet i kommentatorsfältet på bloggen, så att alla kunde få läsa hans invändningar och argument. Jag tycker ändå jag kan redogöra för delar av hans långa mail till mig eftersom de nog ursprungligen var skickade till och avsedda för recensenten och inte till mig som privatperson.
Att jag både är positiv och negativ ignorerar han nästan fullständigt. Att jag prisar hans forskning men tycker struktur och sammanhang haltar anser han vara fullständigt felaktigt. Att min huvudsakliga kritik är att böckerna saknar en redaktör som kunde styra upp och koncentrera texterna förlöjligar han. Jag är ”självsäker, högröstad, superkritisk och tendensiös, men obenägen att se helheter och andras utgångspunkter”.
För att specificera min kritik mot innehållet valde jag ut tre exempel.
Vad gäller hans förbluffande ignorans och okunskap om sydamerikansk fotboll fortsätter Sund hävda att inga fotbollssystem har uppfunnits på den kontinenten. Det är lite tragiskt, påminner om gamla tiders koloniala förtryck och hånfullhet för det krävs inte så värst mycket kunskap för att veta att sydamerikansk fotboll självfallet bidragit till fotbollssystemens utveckling: från fyra brasilianska anfallare, rak fyrbackslinje och till ”Loca” Bielsas chilenska experiment med världshistoriens högsta press. Så här beskrev jag den hösten 2009.
Kunskapsbristerna om dansk fotboll tillbakavisar Sund med att han ”medverkat i en dansk bok om dansk fotboll: Professionell fodbold (2005).”
Min kritik mot påståendena om att Hamrén tar kritik och att hans ambition är att släppa fram unga spelare avfärdar Sund med att han ” Har bra kontakt med förbundet, så Hamrén känner jag till.”. Samtidigt läser jag i decembernumret av Offside att Sverige mot Österrike ställde upp med en startelva med genomsnittsåldern 29.9 år, troligtvis något slags världsrekord. Att gubbarna förlorar 1-4 på hemmaplan två månader efter att Sverige korats till bästa U-21-lag i hela Europa, accentuerar känslan av att här är något som inte stämmer.
Bill Sund avslutar sitt första mail med ett märkligt och tillsynes försonande förslag: ” Eftersom du är intresserad av fotboll och kanske fler sporter som hockey och bandy – cykelsport synes inte vara din grej dock – kunde vi kanske ha lite utbyte i form av textläsning etc. Vad sägs?”
Jag tackade för mailet, vidhöll min kritik och skrev att jag förvånades av att han ville ha hjälp av någon han tycker har så svårt att förstå och uppskatta hans texter.
Hans svar var att jag helt missförstått honom:
”Ojdå det är så du tolkar min idé om samverkan, alltså att du skulle hjälpa mig och inte alls tvärtom.
Kul det där med cyklingen. Jag går ju också på spinning under vinterhalvåret och cyklar gärna i Frankrike och Italien.
Synes vara så att du har svårt att ta kritik.
Skriv nu gärna en bok om fotboll och/eller cykling, så lovar jag att recensera den/dem sakligt och förstående. Alltså så som jag brukar göra när jag anmäler och recenserar litteratur.”
Så författaren Bill Sund tyckte att recensenten skulle skriva en bok, att Sund skulle hjälpa honom skriva den och sedan skulle Sund själv recensera boken.
Låt oss sammanfatta det här i att jag och professorn har olika uppfattning om dels begreppet etik, dels begreppet ”ta kritik”.
Lämna ett svar