Hamrén, professor Sund och jag

Häromdagen fick jag ett mail av en fotbollsprofessor. Nej, det var inte Gunnar ”Il Professore”  Grens ande utan Bill Sund. Han var inte glad. Tvärtom. Han var sur för att jag varit kritisk mot hans bok ”Fotbollens strateger” i en kortrecension i Borås Tidning. Nu skulle han förklara för mig hur fel jag hade. Jag svarade och hänvisade till den långa versionen : hans svarade, jag svarade, han svarade och jag avslutade meningsutbytet och tackade för synpunkterna.

Sedan suckade jag. Djupt.

Det hela påminde mig om en annan professor som skrivit om fotboll och som jag recenserade. Jonny Hjelm är professor i historia i Umeå och anses i akademiska kretsar även vara expert på fotboll. Han utgångs till Svenska idrottshistoriska föreningens pristagare 2015.

Tanken att man inte enbart kan bli professor på akademiska meriter utan även måste ha en viss erfarenhet och verifierad kunskap inom de områden man säger sig behärska har uppenbarligen aldrig slagit den akademiska världen. Eller sällskapet Svenska idrottshistoriska föreningen. Johnny Hjelm har skrivit en bok om damfotbollens historia. Jag tyckte det var en dålig bok eftersom Hjelms slutsatser och bevisföring var undermålig. Hjelm hävdar att damfotboll är bättre än herrfotboll och beviset är en liten statistiskt helt ovetenskaplig studie som visade att det slogs betydligt fler passningar med rätt adress av mittfältare i damallsvenskan än i herrallsvenskan. Hjelm hade också skrivit ett verk byggt på telefonintervjuer. Hade Hjelm någon gång jobbat som journalist hade han vetet att det är ett ytterst tveksamt och farligt sätt att intervjua. Och att göra det till en vetenskaplig metod borde inte vara möjligt men i Hjelms idrottsforskning är allt, precis allt, möjligt.

Hjelm regerade på recensionen inte genom att bemöta mina argument utan att istället kontakta mina redaktörer och kräva att jag i framtiden skulle förbjudas skriva på kultursidorna.

Bill Sund är pensionerad professor i arbetsmarknadskunskap vid Institutet för social forskning vid Sthlms Universitet och har även han erhållit idrottshistorikernas pris. Det har inte varit min ambition att polemisera med professorn utan istället försöka förtydliga vad jag avser med brister och olyckliga påståenden i hans bok. Jag tar lätt på professorns upprördhet och hånfulla råd men beklagar det faktum att Sund gett ut böckerna på Malmö högskolas idrottsvetenskapliga förlag idrottsforum.org (jo det heter så). Risken är uppenbar att det finnas läsare och lärare som tror att förlaget automatiskt skänker boken en vetenskaplig legitimitet den dessvärre saknar. Förlaget publicerade för övrigt även professor Jonny Hjelms senaste bok tidigare i år.

Tyvärr har Bill Sund inte ”uppmärksammat” möjligheten att diskutera påtalade brister och bokens helhet i kommentatorsfältet på bloggen, så att alla kunde få läsa hans invändningar och argument. Jag tycker ändå jag kan redogöra för delar av hans långa mail till mig eftersom de nog ursprungligen var skickade till och avsedda för recensenten och inte till mig som privatperson.

Att jag både är positiv och negativ ignorerar han nästan fullständigt. Att jag prisar hans forskning men tycker struktur och sammanhang haltar anser han vara fullständigt felaktigt. Att min huvudsakliga kritik är att böckerna saknar en redaktör som kunde styra upp och koncentrera texterna förlöjligar han. Jag är  ”självsäker, högröstad, superkritisk och tendensiös, men obenägen att se helheter och andras utgångspunkter”.

För att specificera min kritik mot innehållet valde jag ut tre exempel.

Vad gäller hans förbluffande ignorans och okunskap om sydamerikansk fotboll fortsätter Sund hävda att inga fotbollssystem har uppfunnits på den kontinenten. Det är lite tragiskt, påminner om gamla tiders koloniala förtryck och hånfullhet för det krävs inte så värst mycket kunskap för att veta att sydamerikansk fotboll självfallet bidragit till fotbollssystemens utveckling: från fyra brasilianska anfallare, rak fyrbackslinje och till ”Loca” Bielsas chilenska experiment med världshistoriens högsta press. Så här beskrev jag den hösten 2009.

Kunskapsbristerna om dansk fotboll tillbakavisar Sund med att han ”medverkat i en dansk bok om dansk fotboll: Professionell fodbold (2005).”

Min kritik mot påståendena om att Hamrén tar kritik och att hans ambition är att släppa fram unga spelare  avfärdar Sund med att han ” Har bra kontakt med förbundet, så Hamrén känner jag till.”.  Samtidigt läser jag i decembernumret av Offside att Sverige mot Österrike ställde upp med en startelva med genomsnittsåldern 29.9 år, troligtvis något slags världsrekord. Att gubbarna förlorar 1-4 på hemmaplan två månader efter att Sverige korats till bästa U-21-lag i hela Europa, accentuerar känslan av att här är något som inte stämmer.

Bill Sund avslutar sitt första mail med ett märkligt och tillsynes försonande förslag: ” Eftersom du är intresserad av fotboll och kanske fler sporter som hockey och bandy – cykelsport synes inte vara din grej dock – kunde vi kanske ha lite utbyte i form av textläsning etc. Vad sägs?”

Jag tackade för mailet, vidhöll min kritik och skrev att jag förvånades av att han ville ha hjälp av någon han tycker har så svårt att förstå och uppskatta hans texter.

Hans svar var att jag helt missförstått honom:

”Ojdå det är så du tolkar min idé om samverkan, alltså att du skulle hjälpa mig och inte alls tvärtom.

Kul det där med cyklingen. Jag går ju också på spinning under vinterhalvåret och cyklar gärna i Frankrike och Italien.

Synes vara så att du har svårt att ta kritik.

Skriv nu gärna en bok om fotboll och/eller cykling, så lovar jag att recensera den/dem sakligt och förstående. Alltså så som jag brukar göra när jag anmäler och recenserar litteratur.”

Så författaren Bill Sund tyckte att recensenten skulle skriva en bok, att Sund skulle hjälpa honom skriva den och sedan skulle Sund själv recensera boken.

Låt oss sammanfatta det här i att jag och professorn har olika uppfattning om dels begreppet etik, dels begreppet ”ta kritik”.

5 svar till ”Hamrén, professor Sund och jag”

  1. Profilbild för Bill Sund
    Bill Sund

    Fotboll – på och vid sidan om planen

    Med anledning av Magnus Sjöholms bloggar om min senaste och hittills enda utgivna fotbollsbok i den akademiska serien Malmö Studies in Sport Sciences: alltså Fotbollens strateger. Spelsystem och ledarskap i ett internationellt och svenskt historiskt perspektiv – vill jag kommentera hans kritik eftersom jag tror det är av allmänt intresse. Först och främst vill jag dock framhålla att han även anser att boken ”utan tvekan har stora förtjänster”, men han riktar således kritik mot följande punkter: (1) att jag bara upprepar Björn Bolling och Jonathan Wilsons tidigare analyser, (2) att latinamerikansk fotboll i princip saknas, (3) att jag förgyller Hamréns ledarskap och (4) att jag inte kan dansk fotboll.

    1. Såväl Bolling som Wilson har skrivit mycket viktiga böcker om fotbollens spelsystem i en historisk kontext och givetvis bygger jag på deras förmedlade kunskaper, vilket också beläggs, och för de vidare utifrån mitt syfte och frågeställning. Deras titlar återfinns också i min referenslista. Det handlar alltså inte om upprepningar utan om att på sedvanligt vetenskapligt vis återge och bygga vidare på tillgänglig kunskap. Noteras skall också att begreppet spelsystem innefattar såväl offensiva som defensiva principer och relationer dem emellan. Att endast ändra det offensiva eller defensiva spelet räcker alltså inte till för att beteckna det som ett nytt spelsystem. Strategisk och taktisk press på bollhållaren var holländaren Rinus Michels först med.

    2. Syftet med boken är således att ta fram de viktigaste och mest spelförändrande spelsystemen och entreprenörerna bakom samt deras typ av ledarskap, inklusive deras social bakgrund och utbildning. Dessutom har jag uppmärksammat den viktiga fotbollsdebatten som fördes i svensk press under årens lopp. Allt görs i ett historiskt, samhälleligt och delvis politiskt perspektiv från 1920-talet när den nya offsideregeln ställde nya krav på taktiken. Min studie visar att utvecklingen fram till kring 2010, som är min slutpunkt, gick igenom fem faser. Den första: ”Den moderna fotbollen etableras – från 1920-talet till mitten av 1930-talet, den andra: ”Safety first versus offensiv kreativitet – mellan 1930- och 1950-talen, den tredje: ”Omvälvningarnas tid – från 1950-talet till 1990-talet”, den fjärde: ”Konvergerande trender” – från 1990-talet till 2010-talet” och slutligen den femte: ” Den offensiva totalfotbollen versus ´spelarbussen´ – kring 2010. I Latinamerika har oväntat nog endast ett nytt och viktigt spelsystem genererats och det skedde under den tredje fasen och är förstås 4-2-4-systemet, vilket med särskilt skickliga spelare och ledare ledde till Brasiliens VM-guld 1958. Laget som också senare gick segrande fram. Bakom stod Béla Guttmann, som kommit från Ungern och dess framgångsrika, tekniska fotboll. Så visst har jag skrivit om sydamerikansk fotboll i boken, men givetvis utifrån mitt syfte och frågeställning. Fattas bara.

    3. Min studie som publicerades i april 2015 och som föregicks av djupgående, årliga källstudier, omfattar således när det gäller svensk fotboll tiden fram till 2010-talet. Det är alltså ingen reportagebok byggd på intervjuer och presskonferenser i ett senare tidsskede. Det är viktigt att förstå när man läser Sjöholms kritik av min värdering av Hamrén eftersom Sjöholm utgår från senare år. Hamrén inledde sin tid som förbundskapten 2009 med som alla väl minns ett kontinentalt, offensivt spelsystem och upplägg med stort bollinnehav, men det fungerade inte eftersom spelarna inte klarade detta Om detta och annat skriver jag i: ” Erik Hamrén har både fått ris och ros för sin fotboll, där ingen mindre än Zlatan (…) sagt att han tänker fotboll och är en vinnare samt jämför honom med Laurent Blanc i Paris Saint Germain: ett gott betyg med andra ord”. När det gäller kritiken mot honom tog han den och ändrade sig och gick in för en mer defensiv modell allteftersom, enligt den svenska traditionen efter Tommy Svenssons år. Jag redovisar också kritiken mot Hamrén när han fick lämna AIK och de försmädliga förlustmatcherna i EM 2012 liksom kvalförlusten mot Portugal 2013. Vidare framhåller jag att han under sin nordiska resa blev ”en populär ledare och ledde sina lag till flera cuptitlar, såsom cupsegrar med AIK och Örgryte, ligaguld med Aalborg respektive Rosenborg”. Och visst är det så att han försökt utveckla talangerna inom svensk fotboll, sådana belägg finns, men de har inte förrän under senaste året varit tillräckligt skickliga för ”ta en tröja i landslaget”. Överhuvudtaget har Hamrén, särskilt i media, fått bära hundhuvudet även när kritiken i lika stor utsträckning borde ha riktats mot vissa spelare. I min text är jag inte okritisk mot Hamrén, men jag framhåller också hans positiva sidor.

    4. De danska fotbollsledarna och deras tillämpade spelsystem tas upp i den fjärde fasen under rubriken ”Dansk dynamit” och jag bygger detta avsnitt på danska källor och litteratur av Ankerdal-Lassen- Sloth, Peitersen, Bangsbo-Peitersen och Lundberg, där Birger Peitersen utgör basen eftersom han är en kunskapsrik och väl ansedd kännare av spelsystem, strategi och taktik. Sepp Piontek, som kom från tysk fotboll, utvecklade den danska fotbollen på alla vis såväl tekniskt som offensivt och defensivt. Eller för att citera min egen text: ” Främst utvecklade han dock det defensiva spelet, så det närmast blev ultradefensivt. Hos honom var ett starkt försvar fundamentet. Med åren framstod kopplingen allt tydligare mellan dansk och holländsk fotboll”. Många danska spelare spelade ju också i holländska klubbar. Dessutom fanns också kopplingen till FC Barcelonas offensiva totalfotboll genom Allan Simonsen och Michael Laudrup. Med Piontek fick också dansk fotboll just epitetet ”dansk dynamit”. Efter Piontek kom hans assistent, kallad ”Ricardo”, och fortsatte givetvis att leda laget som hans läromästare och då var försvarsspelet grundläggande och viktigt för det offensiva spelet eller som jag formulerat det, så skapade han ”närmast ett betongförsvar” han också. Han lyckades även – och det är stort – nå dansk fotbolls hittills största framgång genom EM-segern i Sverige 1992. Efter ”Ricardo” följde sedan svensken Bo Johansson och Pionteks tidigare libero och förlängda arm på planen, den skicklige Morten Olsen. Att som Sjöholm kalla Johanssons tio managementprinciper för ”klyschiga”, alltså att man bland annat skall tänka på ”att uppmuntran och uppskattning tar fram de bästa sidorna hos människan”, är högst egendomligt. Självfallet omsatte han sin fotbollsfilosofi i praktiken genom att leda det danska landslaget med en uppdaterad 4-4-2-uppställning, vilken enkelt kunde varieras utifrån motståndet till ett spel med eller utan libero och med olika mittfältstaktiska grepp, vilket också Peitersen poängterar. Tidigare hade ju Johansson som tränare vunnit allsvenskt guld med Östers IF. Överhuvudtaget finns det stora likheter mellan Bo Johansson och Tommy Svenssons ledarskap. Båda förmådde att vara flexibla . Stora framgångar kräver dock självfallet skickliga spelare vilket Svensson och ”Ricardo” hade 1994 respektive 1992.

    Därmed har jag bemött Magnus Sjöholms kritik och visat att den är felaktig. Avslutningsvis vill jag tillägga det märkliga i att som skribent i frågan inte intressera sig för bokens huvudinnehåll, alltså de närmast magiska och stora historiska spelsystemgiganterna. De tio största är enligt mitt forskningsresultat i kronologisk ordning: Hugo Meisl, Vittorio Pozzo, John ”Bill” Pettersson (ledare i HIF och SvFF), Herbert Chapman, Karl Rappan, Gusztáv Sebes, Helenio Herrera, Rinus Michels (störst av dem alla med sin totalfotboll), Pep Guardiola och José Mourinho. Alla är som bekant européer, med tydlig tyngdpunkt i centrala och södra Europa, utom Herrera som föddes i Argentina men växte upp i den franska kolonin Marocko och inledde tränarkarriären i Paris.

    1. Profilbild för maxtiotar
      maxtiotar

      Tack för din kommentar Bill. Några korta påpekanden.

      1.Jag ser inte att du tillför något nytt utan återger i princip enbart redan tryckta uppgifter, analyser. Ja, förutom de av dina slutsatser jag hävdar är helt felaktiga. Samtidigt vill jag påpeka att jag absolut inte kan allt och är allvetande. Det finns mycket i boken var faktamässiga halt jag inte kan uttala mig definitivt om utan är som du utlämnad åt andras texter.

      2.Förutom att du ännu inte satt dig in i hur den sydamerikanska fotbollen påverkat och förändrat utvecklingen så har du fel i sak – bland annat ditt påstående om Bélas Guttmans inflytande. Trots att jag påpekade det redan i vår privata korrespondens, ja redan i den ursprungliga texten om din bok.

      3. Att sammanfatta all kritik mot Hamrén i ett enda ord ”ris” och sedan inte utveckla det ö h t tycker jag inte räcker för att påstå att man varit kritik. Speciellt inte som resten av texten är en devot hyllning av honom. Hans enda fel enligt dig är att han inte lyckats implementera ett offensivt spel och det hävdar du var för att spelarmaterialet varit av alltför dålig kvalité. Dina påståenden om att ”han synes vara är en modern sorts ledare som söker lyssna på kritik” och att han ”gjort sig känd som en förbundskapten som vill försöka utveckla talangerna som finns i svensk fotboll” är du förmodligen väldigt ensam om. Att använda sig av en av Zlatans många ironiska kommentarer för att backa upp din Hamrénbild känns inte riktigt vederhäftigt.

      4.Jag tycker att det mesta av min kritik mot din bok kan sammanfattas i ditt påstående om att Sepp Pionteks taktik var ”ultradefensiv”. Jag tror de flesta som sett fotboll, eller följde det danska landslaget under Pionteks tid inte skulle kalla den fotbollen just ”ultradefensiv”. Inte enbart för att de gjorde så många mål och spelade så vacker fotboll med stort bollinnehav utan även för att de spelade med två ytterbackar med höga, offensiva utgångspunkter. Ibland struntade man i ytterbackarna och spelade med mittfältare som Klaus Berggren som ”wingback”. Konsekvensen av denna i grunden oerhört offensiva taktik var t ex Jesper Olsens famösa bakåtpassning mot Spanien i VM-86. Olsen var offensiv mittfältare i Ajax och sedan i Man United – här låtsades han utan större framgång vara högerback…

      Jag tror att en ögonöppnare för dig hade varit att läsa annat än den akademiska danska litteraturen och framförallt att se deras matcher. Då kommer du att upptäcka hur skev din beskrivning är. Ytterligare en sådan är påståendet här om ”kopplingen till FC Barcelonas offensiva totalfotboll genom Allan Simonsen”. Under de tre mediokra säsonger ”Simonet” hade i Barça spelade man under den då 70-årige Helenio Herreras ledning inte direkt någon ”offensiv totalfotboll”. Ditt påstående är faktiskt rent nonsens. I bästa fall…

      Varför jag begränsade min kritik till några få punkter var inte för att det saknas andra felaktigheter i din bok. Låt oss ta något aktuellt, kapitlet och beskrivningen av van Gaal där du också för in Johan Cruyff. Cruyff har aldrig lärt sig tala någon vidare katalanska, i motsats till vad du hävdar. Även hans spanska hade och har grava brister. Hans användning av talesätt och ordspråk gav alltid upphov till lustiga kommentarer och citat på barerna och i media. Han döpte inte sin son till Jordi för att han behärskade språket utan för att han rycktes med i den katalanska demokratirörelsen under Francos sista år. Det var en f d Amsterdamsrebells politiska ställningstagande och en symbolisk markering samtidigt som han var medveten om att alla katalaner skulle älska honom för detta.

      Din beskrivning av van Gaal som en taktiker med ”en helt igenom offensiv ansats” och att han än idag predikar totalfotbollens lov – lär möta protesterar i de flesta lag han tränat efter Ajax i mitten av 90-talet. Få skulle beteckna Hollands VM-insats 2014 som bruk av offensiv totalfotboll, snarare det kanske mest cyniska och defensiva framgångsrika VM-laget någonsin. I någon av de absurt defensiva matcherna i kvarten eller åttondelen hade Holland ett avslut på mål på 120 minuter. Varken Barça-supportrar eller Man United-fans har nog heller förstått hur offensiv han är i sitt tänk. Jag tycker t ex att de där fem av de åtta senaste hemmamatcherna, före förra helgen, som slutade 0-0 är talande för van Gaals taktiska ambitioner. Du drar andra slutsatser. Däremot du har rätt i att van Gaal anses fyrkantig och vägrar ändra sin taktiska tro och övertygelse.

      I mitt tycke har du som författare i det här fallet litat alltför mycket på akademiska källor från ett alltför begränsat språkområde. Sedan försöker du skarva ihop de fakta du har och drar felaktiga slutsatser. Därför missar du helt Sydamerika. Därför blir det så fel vad gäller Danmark och holländarna medan din uppfattning om Hamrén kanske ska förklaras av dina ”goda kontakter med förbundet”.

      Mitt råd till dig Bill är att i framtiden försöka ta del av fler och andra tryckta källor men framför allt att se fotboll – inget får en att förstå fotboll bättre än att själv uppleva den.

  2. […] professor Sunds svar på min kritik i går under ”kommentarer”.  I stort är det inget nytt och min bild av professorn och hans […]

  3. Profilbild för Bill Sund
    Bill Sund

    Slutreplik

    Det är lite speciellt att diskutera med Magnus Sjöholm eftersom han har helt andra utgångspunkter än vad jag har. Han reserverar sig inledningsvis för sina kunskaper och i blogginfon står det saker som att hans bloggar gärna blir väldigt subjektiva och det är förvisso sant,. Det har jag märkt. Det framgår även i hans senaste kommentar, där han inte heller erkänner sina felaktigheter utan bara går på i ullstrumporna. Jag väljer att vara kortfattad denna gång och tar upp några saker. För det första: Helenio Herrera tränade med avbrott FC Barcelona under perioden 1980-1981. Det var alltså några år efter Rinus Michels infört sin totalfotboll i klubben, vilket skedde med besked 1971-1975 och 1976-1978. Därmed kunde Herrera bygga vidare på hans fotboll efter sin defensiva liberofotboll i Inter. Självklart påverkade och påverkades Allan Simonsen och dansk fotboll av Barcelonakulturen. Särskilt genom att Simonsen var en tekniker av hög rang och att också Michael Laudrup kom att tillhöra klubben. Honom nämner dock inte Sjöholm.
    För det andra gör Sjöholm åter det jag tidigare kommenterat nämligen för in dagsläget som en kritik av mina analyser. Min bok går fram till kring 2010 och inte längre – vilket tycks vara svårt att förstå. Därför är inte hans resonemang om van Gaal relevant.
    För det tredje så tackar jag givetvis för goda råd trots att de är fullständigt självklara för min del. Läsa är en stor del av mitt liv och det har jag gjort och kommer att göra – även när det gäller fotboll. Det är min senaste fotbollsbok ett tydligt bevis på. Sedan får jag rådet att framför allt se fotboll, vilket givetvis också är helt OK. Det rådet ges således till en person som har ägnat och ägnar sig åt detta i princip så fort tillfälle ges. Har alla sportkanaler t ex. Redan som liten grabb tog min pappa med mig till Råsunda, Han spelade för övrigt fortfarande fotboll själv då. Mina bestående minnen från den tiden är Kurt Hamrins spel och landslagets trista förlust i kvalet till VM 1954, när inte proffsen (Gunnar Nordahl etc) fick vara med på grund av den aristokratiska amatörregeln. Pappa och jag såg också matcher under VM 1958 och vid den tiden spelade jag min första pojklagsseriematch i Sankt Erikscupen, vilket sedan blev början för mitt spel i pojklag, juniorlag, A-lag, veteranlag, korplag och nu i dagsläget innefotboll på motionsnivå Jag har även spelat ishockey på hyfsad nivå, vunnit cykeltävlingar och spelat lite bandy. Nu är det dock bara hockey-bockey och rullcykling som gäller. Eftersom jag – som fyllt 70 – varit verksam i ganska många länder har jag också sett och delvis spelat fotboll där. Det gäller särskilt i Norge och Danmark samt i Frankrike och Italien. Det känner förstås inte Sjöholm till utan utgår helt sonika ifrån att en akademiker inte ser fotboll som han själv. Dessutom, vilket bör tilläggas, har jag varit tränare i fotboll och bandy samt haft viktiga förtroende- och styrelseuppdrag.

    1. Profilbild för maxtiotar
      maxtiotar

      Hej Bill! Ja, texterna är subjektiva eftersom a. det inte än min uppgift att försöka vara objektiv och b. alla texter och böcker måste nödvändigtvis bli subjektiva – oavsett om man erkänner det eller inte. Din bok är full av påståenden varav flera kan sägas vara extremt subjektiva, ja så subjektiva att de gått över gränsen och blivit felaktiga. För alla utom Bill Sund. Jag hoppas innerligt att du inte lever i tron att din bok representerar någon slags objektiv sanning om fotbollens strateger och spelsystem.

      Att dansk fotboll påverkades av FCB:s kultur (och nån slags totalfotboll därifrån) är fel. Sepp lät inte sina lag spela totalfotboll och han påverkades inte av Simonsen. Simonsen hade inte ens en viktig roll hos Sepp utan sågs som en irrationell liten, fysiskt svag jydsk rollspelare. Däremot kom en del offensiva influenser från Udo Lattek och hans Borussia Mönchengladbach där både Simonet och Henning Jensen var viktiga spelare och från Søren Lerby och Frank Arnessen som spelade många år i Ajax, redan från 16 års ålder. Varför jag skulle nämna Michael Laudrup i det här sammanhanget förstår jag inte. När Michael kom till Barcelona var Sepp på väg bort och Laudrup vägrade (liksom fyra andra tongivande stjärnor) att spela för ”Ricardo”. För att ytterligare motivera varför du i det här fallet rent ut sagt svamlar Bill: FC Barcelona var ingen storklubb på den här tiden. Man vann inga mästerskap, man vann en simpel europatitel, mot Düsseldorf vilket orsakade lokal eufori. Fram till Cruyff fick styr på laget cirka 1990 vann man i princip ”nada”. Och som jag tidigare slagit fast – det fanns ingen stil som alla FC Barcelonalag skulle spela efter. Jag kan sträcka mig till lätt i långa perioder har klubben varit influerad av holländsk fotboll men att som du tror, att FCB alltid spelat ”totalfotboll”, är fel. Du måste inse det istället för att fortsätta bygga på dina allt märkliga Potemkinkulisser.

      Mitt resonemang vad gäller van Gaal är absolut relevant eftersom din ”vetenskapliga” utgångspunkt måste vara att van Gaal fortfarande förordnar den fotbollen du säger att han praktiserade före 2011. Ifall du nu plötsligt insett att du tidigare tolkat van Gaal helt galet borde det ha synts i boken.

      Jag tycker det är allvarligt att du påstår att jag ”utgår helt sonika ifrån att akademiker inte ser fotboll som han själv”. Det har jag aldrig gjort eftersom jag känner flera akademiker med oerhört stora kunskaper om fotboll. Men de forskar om fotboll, de har vetenskapliga krav på sig och de har en ödmjuk attityd till sitt forskningsfält. Att blott vara intresserad av fotboll, att ha sett en massa matcher eller läst en mängd böcker om fotboll betyder inte att man automatiskt förstår sig på eller kan tolka fotboll. Det är skillnaden.

Lämna ett svar

Upptäck mer från Maxtiotår

Prenumerera nu för att fortsätta läsa och få tillgång till hela arkivet.

Fortsätt läsa