Offside förväxlar lycka med längtan

Jag minns allting, vem jag var ihop med, vilken musik jag gillade, vilka böcker jag läste, vad jag åt, hur vädret var. Det är ingen överdrift att säga att mitt liv är indelat i Fotbolls-VM:s fyraårscykler.

Ungefär så sa Karl-Ove Knausgård när jag frågade honom vad Fotbolls-VM betydde för honom.  I boken ”Somrarna vi minns – sex oförglömliga VM och EM” på Offside press tar redaktören Henrik Ekblom Ystén en hel sida på sig för att beskriva samma känsla. Hans svenska minnen är selektiva, han/boken verkar inte vilja minnas då det gick dåligt för Sverige medan norrmannen minns allt, oavsett hur långt ifrån att kvalificera sig som Norge vanligtvis var. Hade det inte varit för att jag vet att Henrik även skriver bra hade jag slutat läsa efter de första ointressanta utgångarna. Nu är det en bok, dessutom en i stort väldigt bra och intressant bok men med mindre bra kapitel.

Låt mig första säga att ”Somrarna vi minns” är vackert layoutad med underbart bildmaterial. Den är lagom härligt stor och tjock, snyggt och effektfullt satt med fakta i marginalerna. Inte så modernt men effektivt.

De sex texterna utgör olika exempel på fotbollsjournalistik och essäistik. Det avgörande är inte vad vi läsare minns utan ifall texterna dels kan levandegöra eventuella minnena och dels komplettera dem. För det behövs distans: i år, perspektiv och intresse. Jesper Högströms text om VM 58 är bra men lite oengagerad. Den är skriven  50 år senare, nästan alla som var med är döda och den saknar alltså både bra citat och förstahandsupplevelser. Kanske borde den bittre, ur truppen sist sparkade  ”Nana” Ekström ha fått rama in berättelsen. Det hade dessutom blivit en bra balans mellan den blågula yran och den petade spelarens eviga utanförskap.

Texten om 74, skriven av Högström och Mats Weman, är i mitt tycke  bokens i särklass bästa eftersom det förstärker bilden och minnena plus adderar fakta. Spännande, utmärkt researad och välskriven. Bland annat häpnar jag över att förbundskapten ”Åby” Ericson inte involverade den assisterande tränaren ”Laban” Arnesson i laguttagningarna utan istället snackade med Kvällspostens fotbollsreporter Thure Isacsson. Vilket fick till följd att a. Laban var ständigt sur och b. Kvällsposten alltid kunde publicera startelvan en dag före alla andra tidningar…

Historierna från 92 och 94 har berättats många gånger det senaste åren. Det här är bra men inget nytt. Så då de två avslutade, hyfsat lyckade VM 2002 och EM 2004, skrivna att Mattias Göransson som liksom Henrik Ekblom Ystén är bland landets allra bästa fotbollsskribenter. I en slags ”post scriptum” förklarar Ekblom Ystén att just reportaget från 2002 tillhör de mest älskade i Offsides historia för att att det blandade den journalistiska rollen med supporterns. 2004 är skrivet på ungefär samma sätt och kändes kanske spännande då, för supportrarna, men de 120 sidorna har inte åldrats med välbehag. Att läsa om vad Göransson och hans sidekick  tänker, äter, diskuterar e t c är i dag helt ointressant. Direkt efter VM fungerade det kanske som reportage och kändes fräscht men det funkar inte i dag. Speciellt som det finns så många oerhört bra historier om vad som egentligen hände 2002 som ännu inte publicerats.

Jag har alltid tyckt att det varit på tok för stor skillnad i kvalité mellan Offsides olika texter och det här cementerar den uppfattningen. Ungefär samma resonemang går att anföra på baksidestextens rubrik: ” När allting stämmer” – är det i själva verket inte så att så länge man vinner är man inte hundraprocent nöjd, det är aldrig så ”att allting stämmer” utan bronshjältarna är sura över att de blev bortdömda i semin och att de sålde sig så billigt till tyskarna istället för att spela som Danmark. Att Senegal var ett motstånd Sverige ganska lätt borde övervunnit och att Sverige hade Holland i brygga i kvarten 2004 e t c, e t c. När ”allting stämmer” vinner man!

För att återknyta till Knausgård. Han minns alla VM-turneringarna, hans liv tog inte enorma skutt i decennierna mellan Norges fåtaliga framträdanden på EM- och VM-scenerna. Han, och vi, minns alla turneringarna oavsett om Sverige var bra eller ens med. Att Offside tror att fotbollssupportrar bara minns de lyckliga blågula ögonblicken  är en grovt misstag. Ifall förlagts utgångspunkt istället för de i mitt tycke lite unkna ämnena nostalgi och nationalistisk yra var fotboll, som Knausgårds minnen, skulle det bli mycket mer intressanta texter, och i vissa fall betydligt bättre. Man kan glädjas åt en vinnare, speciellt ifall man känner en sådan kollektiv nationalistisk blågul glädje men Sveriges misslyckades är betydligt mer intressanta berättarmässigt. Varför misslyckades Laban och Olle Nordin så kapitalt på 80-talet, trots ett väldigt bra spelarmaterial? Varför presterade bronsmedaljörerna, de relativt unga VM-laget 94 aldrig något mer och fiaskot 2006 med Zlatan och de två CL-finalisterna Henrik och Ljungberg  – vems fel var egentligen det?  Vem vågar skriva Hamréns epitaf?

Låt oss hoppas att landets bästa sportförlag till nästa stora mästerskap publicerar en bok med nyskrivna texter om hur de andra somrarna egentligen såg ut – de vi tror oss minns men försökt förtränga.