Livet, i cykler av svenska EM-premiärer och så Juha Vätainen

Jag är förtid. Före EM. Jag föddes strax före 60-talet så teoretiskt sätt borde jag ha kunnat uppleva ALLA EM-turneringar.

Mitt första minne är snuddiga, överexponerade TV-bilder från Italien, oklart vad det var för match men siffrorna var väldigt stora. De täckte hela bilden vilket jag gillade eftersom jag älskade siffror och matematik mer än fotboll på den tiden. Kanske var det just då som jag började älskade fotboll, för att de respekterade siffrorna i sådan hög grad att det var viktigare än själva matchen/talet.  Lite naivt men ändå beundransvärt.

Talet är alltid viktigast i matematiken, det är kroppen. Svaret/summan är mer som bollen – den behöver kropp för att existera men talen finns här överallt, väntande på oss.

Jag minns inget av turneringen i Belgien 1972  – ändå har jag många och knivskarpa ihågkomster från Sommar-OS det året. Kanske för att jag avgudade friidrott under de åren – friidrott var ännu fler siffror, massor av siffror, med decimaler. Hela tiden. Allting kunde mätas i tal och deltal, mellantider. Jag får nästan ståpäls av tanken på känslan när jag kom över Valter Nyströms varvschema då han slog svenskt rekord på 10 000 meter. Hur jag trodde allting var siffror innan jag såg Juha Vätainen vinna 10 000 metersfinalen i EM i Helsingfors  och insåg att man kunde vara bäst fast man inte slog rekord. Man kunde vara bäst bara man löpte sista 400 allra snabbast.

Vätainen lärde mig mycket om idrott, mycket mer än jag just då kunde ana.

Jag såg den blöta finalen i Prag med straffen fast jag precis lämnat klubben i landets fjärde högsta serie.  Jag såg inte den tradiga i Italien just då eftersom jag på fullt allvar temporärt hade övergett fotbollen för litteratur.

EM börjar på allvar för mig 1984 när jag hänger i Helsingör och Köpenhamn för att se matcherna och dricka öl. Jag var ganska danskorienterad på den tiden, danska flickvänner, dansk litteratur, bodde på Nørrebro i perioder och höll mycket mer på Danmark än på Sverige. Information skev ut och publicerade hela Svend Gehrs ( Danmarks Bosse Hansson) referat från den avgörande kvalificeringsmatchen, med harklingar och alla andra ljud beskrivna. Det var nog då jag insåg att jag aldrig skulle kunna bli en riktig sportjournalist.

Jag såg mycket av det EM Van Basten vann och så Sverige -92 och jag var journalist på Hemmets Journal och hade gjort ett jobb i norra Värmland. Körde sedan för allt vad Fiaten höll till Karlstad och min storebror för att se Sverige-Frankrike. Missade första 20 minuterna.

1996 års turnering var ett stort antiklimax eftersom Sverige var så bra men lyckades inte kvalificera sig – det var ett bakfullt landslag, på alla sätt. År 2000 hade utrensningarna gett resultat och jag såg Sverige hemma hos min nya tjej som fyllde 22 år den kvällen och hade fest i Lund för alla sina kompisar, som bara gillade klättring. Och hur jag hade svårt att formulera min besvikelse, ingen brydde sig ö h t. Jag verkade bara sur, tyst och trumpen. Plus skitgammal. Det blev ingen bra relation. Och Henke Larsson glänste när han väl fick spela istället för Allbäck och de andra forwwardssubstituten.

Allting runt 2004 är fotbollsmässigt ljust och fint, det fina vädret, förhoppningarna men en trasig relation som lyckligtvis tog slut ett halvår senare.

2008 såg jag Sveriges premiär i Grekland, i Ermioni, i byn där min dåvarande tjejs hus ligger. Ingen utom jag och min skotske kompis Paolo brydde sig. Zlatan gjorde ett snyggt mål, det var en tröst.

2012 var en komplicerad sommar med en gift näraskilsmässigupplevelse drömkvinna vars man var inte fotbollsintresserad (även om hans band gjort en av alla tiders bästa svenska fotbollslåtar). Jag kunde se alla viktiga matcher alldeles själv, utan störande inslag som kvinnor, vänner, språk och matematiska funderingar. Bara fotboll, usel fotboll dessvärre.  Jag bloggade och skrev säkert sura saker om Hamréns oförmåga som matchcoach. Föga anande jag då att vi, jag och förbundskapten Erik, hade fyra långa år kvar av vår relation.

Med andra ord har jag få förhoppningar i dag. Tycker genrepet såg bra ut, tycker Nordirland som ska var lika dåliga som Irland var riktigt usla mot Polen men balanserar denna försiktiga entusiasm med att Erik inte brukar göra mig annat än besviken, och cynisk och att jag har svårt att formulera det svek mot svensk elitfotboll jag upplever pågått så länge. Det är inte Eriks fel att de anställer honom. Det är en relation bortom skilsmässoadvokater och  uppgörelser. Jag och Erik pratar inte ens längre med varandra och ja, jag har precis avslutat en relation och är på väg in i en annan. Känns som om jag den här gången skulle kunna hantera mina känslor bättre. Tänker på Juha!

ps extremt sur på ordbehandlingsprogram som ändrar det jag skriver i tron att jag vill skriva något helt annat   Och oförklarligt