Varför jag inte plötsligt älskar damlandslaget

Deras idrottsprestation, speciellt Hedvig Lindahls,  är storslagen, väldigt bragdlik på alla sätt. Lyckas de dessutom gneta till sig en avgörande straffsparksläggning mot Tyskland ska de ha guld, oavsett hur straffarna går.

 

De upprymda känslorna och jublet efter Hedvigs sista enastående parad innebär dock inte att jag nu med all min kraft omfamnar och tar Pia och tjejerna till mitt hjärta. Deras prestation är fantastiskt, de vårdar verkligen arvet efter Island men de är inte ett bättre fotbollslag nu än de var för en vecka sedan. Då fick de en massa hånfulla kommentarer för en tafflig seger mot ett värdelöst Sydafrika och ett förkrossande förlust mot Brasilien. Precis som dissandet då var överdrivet är hyllningarna det idag. Sverige har gjort en fantastisk OS-prestation men de är inte ett  bättre fotbollslag än för en vecka sedan.

 

När Sverige kvalar till olika mästerskap mot hysteriskt underlägsna länder har de alltid svårt att omsätta sin stora överlägsenhet i mål. Precis som USA, precis som Brasilien. För det får de ingen kritik. En cyniskt slutsats är detta vi nu upplever i Rio – istället för att försöka spela en självständig fotboll backar man hem och stänger obevekligt både match och utrymme för fotbollsromantik. De är Island, de är Portugal, de är Grekland och de är identiska med Atletico Madrid.

 

Det är inte vackert men effektivt och det är framförallt Sveriges enda chans numera att hävda sig internationellt. Så länge man har två av Världens bästa försvarare i Hedvig och Nilla klarar man det här. Så min beundran för den enskilda prestationen övergår istället i frågan varför inte Sverige spelat så här i stora mästerskap innan, då hade de säkert haft fler framgångar.

 

Varför krävdes det 1-5 mot Brasilien för att Sveriges fotbollsdamer skulle vakna upp, väga titta sig i spegeln och göra upp med en förljugen fotbollsromantisk självbild?

Ps Under alla omständigheter är damlandslaget i fotboll lättare att beundra än det lag som sade sig försöka spela offensivt, och innehöll en av Världens bästa målskyttar, men i princip inte hade ett enda avslut på mål under tre EM-matcher.

About this entry

You’re currently reading “Varför jag inte plötsligt älskar damlandslaget,” an entry on Maxtiotår

Publicerad:
augusti 17, 2016 / 06:59
Kategori:
A-landslaget i herrfotboll, Damfotboll, EM 2016, Idrott och moral, OS 2016, Taktiktavlan
Etiketter:
, , , , , , , , , ,