Hall of Fame – hem för fuskare, rasister, pedofiler och Georg Steinbrenner?

George Constanza slavade för New York Yankees enväldige, tyranniske, koleriske och legendariske ägare Georg Steinbrenner. Att en sitcom som Seinfeld tog sport och baseball på humoristiskt allvar var en stor seger, för oss sportnördar. Seinfeld räknas som 1900-talets kanske främsta sitcom. Hur är det med eftermälet för ”The Boss”?

Tre gånger har Steinbrenner nominerats för en plats i baseballens Hall of Fame. Tre gånger han har förlorat. Senast i går söndag. En av hans gamla sportjournalister på New York Times, den lika legendariske Georg Vecsey, har i dagens NYT skrivit ett försvar för hans inval och kanonisering.

”So the classic insider made it, the classic outsider was shunned again, and The Boss remains in his personal limbo.”

Spännande idrottshistoria, och märklig. Borde en Hall of Famer vara en god och bra människa som tjänat baseball eller är de enbart beroende på segrar som man ska hyllas i en Hall of Fame? Här är ett litet utdrag ur texten där Vecsey argumenterar i motvind, d v s att Steinbrenner borde bli invald för att där är många som varit värre och orsakat mer skada…

” In November 1974, Commissioner Bowie Kuhn suspended Steinbrenner for two years — later reduced to 15 months — after he pleaded guilty to conspiring to make illegal political contributions and also trying to force employees of his shipbuilding company to lie to a grand jury. Steinbrenner was fined $15,000 in the conspiracy case but given no jail time. (In 1989 the outgoing president, Ronald Reagan, pardoned him.)

By the 1980s, The Boss seemed to have lost his fastball and the Mets dominated the city. In 1986, I wrote a column suggesting he sell the Yankees to a brash New York builder with a penchant for slapping his name on all kinds of stuff. The Boss, however, was in it for the long haul. I’ve often wondered what became of that real estate guy.

In July 1990, Commissioner Fay Vincent suspended Steinbrenner for making a $40,000 payment to a confessed gambler, Howard Spira, for damaging information about Winfield, the expensive star who had disappointed Steinbrenner.

But should these acts by Steinbrenner keep him from the Hall? The New York Times prohibits employees from voting for any honors, but my feeling is that Steinbrenner is a more important figure than many people in the Hall, including Tom Yawkey of the Boston Red Sox, a Southerner who shunned Robinson and all other black players until scandalously late; Charles Comiskey of the Chicago White Sox, who was so cheap that a nucleus of his team dumped the 1919 World Series; Connie Mack, a player-manager-owner of the old Philadelphia Athletics who sold his good players to richer teams; and Clark Griffith of the old Washington Senators, who underpaid players and did not mind finishing in the A.L.’s lower depths.”

Låt oss överföra det på svensk idrottshistoria där ledare allt som oftast glorifieras över alla gränser – skulle Helge Berglund kunna inväljas i hockeyn ”Hall of Fame”?  För några veckor sedan läste jag en text där det krävdes att Penn States legendariske fotbollscoach, och pedofil, skulle få en slags upprättelse genom att bli Hall of Famer. Skulle Staffan Holmqvist kunna hyllas av svensk handboll?