Nånting är sjukt i MFF

Dessvärre fick jag rätt när jag antog att MFF:s viktigaste kugge spelade skadad. Att MFF:s ledning var så pass desperata att de chansat med en skadad Bachirou. Kanske gjorde man som vanligt, att helt emot all läkaretik sätta några sprutor i spelaren och hoppas att man inte skulle försvåra skadan så mycket att det ger bestående men och livslångt lidande.

 

I fall Bachirou nu kommer vara borta länge är det inte första gången det gamblas med en skadad MFF-ares hälsa och karriär för att ge kortvariga, eventuella vinster.  Det kan verka konstigt att sportchefen står bakom sådana här chansningar när hans far tvingades avsluta sin karriär många år i förtid just för att MFF-läkaren experimenterade med Roys hälsa och hans knän. Det kan verka konstigt när även sportchefens egen storebror tvingades sluta i förtid på grund av att man chansat med Daniels knäskador. I princip avslutades bådas karriär innan de fyllt 30 år och nu är det alltså Bachirou som liksom sportchefens far och bror försökt spela skadad.

 

Daniel Andersson och MFF:s ledare gamblade och förlorade stort, jättestort. Exakt hur stort vet vi inte men i värsta fall kommer guldet vara hemlöst fram till november 2019 – ”him” kommer det kanske inte i år.

 

Om vi sedan ser till de två andra idag skadade men oerhört viktiga spelarna så är det gamla skador som återigen gör sig gällande.

 

Behrang Safari har haft problem med sina vader sedan återkomsten till Malmö. I otaliga matcher har han tvingats gå av i första halvlek. Att bara spela sju minuter måste dock vara nån slags rekord – var Safari så viktig att det var värt att chansa med honom och förlora ett byte och tappa strukturen? Med tanke på hur långsam och orörlig han var så såg det snarare ut som ett befogat och nödvändigt byte. Alltså inte för att han var skadad utan för att han var ett sådant pinsamt runningsmärke direkt från avspark.

 

I det ljuset var det klart att man behövde en bra vänsterback men kanske inte just den spelaren och till det priset som det blev?  Och i fall man nu investerat så mycket i en vänsterback – varför inte låta Binaku spela mer istället för att i varje match göra alltför tidiga byten? Samma fråga, fast tvärtom, är berättigad i fallet Johan Dahlin. När man vet att spelaren ifråga kommer skadas och vara borta mycket – varför inte värva en bra reservmålvakt? Fredrik Andersson har i media och bland supportrar hyllats men han är ju tyvärr inte en speciellt bra målvakt, jämfört med Dahlin och den klass man kan förvänta sig av en målvakt i MFF.  Visst har han gjort enstaka bra räddningar men det räcker inte med att hålla hög Superettanklass när man står i MFF:s mål. En målvakt, olikt utespelare, kan inte bedömas tack vare någon mygg TV-räddning utan enbart efter lägstanivån – och den är tyvärr inte mycket högre än (det visserligen alltid relativt höga) gräset på Vångavallen, typ 23- 24 millimeter.

 

Johan Dahlins problem med magmuskulaturen är en gammal historia. Redan för sju år sedan tvingades han till operation och många månaders bortavaro just på grund av ”magsmärtor”.  Problem har sedan återkommit flera gånger liksom problem med ryggskott och diskbråck. Han har dessutom förlorat en säsong på grund av en knäskada vars upphov var felaktig fotisättning och hoppteknik. Det är dessutom högst troligt att de återkommande magproblemen har samband med de återkommande ryggproblemen. Ska man uttrycka det drastiskt är mage och rygg två sidor av samma problem. Har du problem på ena stället får du nästan garanterat problem på det andra. Har du till exempel återkommande problem med magmuskulaturen sitter förmodligen en del av problemet och lösningen/låsningen i ryggen. Kanske kom problemen efter den grymma enhandsräddningen i början av cupfinalen. Kanske har den legat där och skvaft sedan nån matchen tillbaka eftersom Johan ofta sett ganska stel och orörlig ut – som om även han spelat på de i MFF så populära sprutorna (se texten och jämförelsen mellan Pontus Dahlberg och Johan Dahlin).

 

Säg så här – MFF och ”förmågan” att bagatellisera allvarliga ryggproblem har även den en lång historia. Fråga bara Ivo Pekalski…  … som till slut vägrade spela på sprutor men då var det redan försent. Ivo skulle ha lett Sveriges mittfält i kommande VM (ifall han fått en karriär utan sprutor och gamblande) det är jag fullkomligt övertygad om.

 

Slutligen – när MFF visste att han man hade så pass många viktiga spelare med närmast kroniska problem och skadehistoria – varför då satsa på en liten trupp?


About this entry