Traumat MFF vägrar bearbeta

Jag är fortfarande förbannad över att MFF förlorade efter att ha spelat ut serieledarna på bortaplan. ”Äta min kaka Tankovic” får säga vad han vill – MFF var värdiga vinnare. Rent objektivt är MFF två bollar bättre än Bajen den här kvällen men slarvar bort segern genom uselt försvarsspel, genom enskilda och kollektiva kollapser.

 

Brorsson beter sig nästan helt oförklarligt (han står alltid fel) vid 3-2.

Larsson undviker all fysisk kontakt vid 2-2 och 1-1 är ännu ett av dessa defensiva haverier som ständigt upprepas när det kommer till MFF och fasta situationer

 

Jag har den senaste månaden många gånger läst att MFF är dåliga på att försvara på fasta men aldrig fått läsa varför.  Så då skriver jag väl om det här.

 

Vad som gör mig extra förbannad är att det hade gått att undvika. Jag har klagat på bristande teori, träning och inställning på ”fasta” sedan Salzburg för fyra år sedan. Det som irriterar mig mest är att MFF i sak inte förändrat något över huvud taget. Jo, de tog som sista klubb i svensk elitherrfotboll bort mannen som hårdmarkerade första stolpen men i övrigt har inget hänt sedan Tom Prahls tid och Olof Persson själv spelade.

 

Det finns ett par frågor här som jag vill upprepa och lär få upprepa länge.

 

Varför tvingas alltid spelarna i muren att stå stilla och inte hoppa?  Tvärtemot all logik står spelarna stilla och ser bollarna nästan nudda kalufserna gång på gång. Anses det farligt att nicka i Malmö eller är det rädslan för att alla fantastiska allsvenska frisparksskyttar ska sätta bollen under dubbarna på de hoppande pågarna? Det är ju sällan Rivaldo, Pirlo eller Messi som lägger upp bollen framför MFF-arna. Man borde väl i alla fall kunna låta någon hoppa, i det här fallet den yttre spelaren och låta den närmast stolpen stå kvar på jorden eftersom bollen aldrig kommer där under de här omständigheterna?

 

På den ytan som är farligast står/löper två Hammarbyare in och ingen MFF-are. MFF-arna borde naturligtvis vara framför motståndarna men MFF ”zonar” med sex spelare, två står i muren och med blott två (Paulsen vs Lasse Nielsen  och Strandberg vs Solheim) försvarar MFF man-man mot.  Följden blir att Bajenspelare springer in i den absolut farligaste ytan och är ensamma där. Eric Larsson står två meter framför med felvänd kropp och Carlos Strandberg hamnar en meter bakom motståndarna. Bakom Strandberg hoppar Rosenberg vars zon det är och skymmer därigenom Fredrik Andersson (återkommer till det) och bakom Andersson duckar Brorsson (återkommer även till det).

 

Bakom Brorsson duckar Binaku när det egentligen är han som ska ta ytan vid bortre stolpen och alltid vara beredd på att nicka undan höga bollar vid stolpen. Hans utgångspunkt ska vara stolpen så att han med fart och höjd kan ta alla bollar framför sig, både de mot stolpen, framför stolpen och de överlånga där bortom. Genom att nu stå vänd rakt mot frisparken missar han allt som eventuellt händer bakom hans rygg. Detta är dock ett generellt fel MFF –spelarna gör vid fasta. Ens utgångsposition måste alltid vara mellan motståndaren och målet, varje basketspelare över 15 år hade kunnat berätta det för dem. Ryggen för de som zonar så lågt som MFF gör vid hörnor och frisparkar som denna måste alltid vara vänd mot målet så man kan ta kontakten och stoppa motståndarens anlopp och rörelse i djupled. Inte enbart stå bredvid och ”lalla” som är legio i himmelsblått.  Hur jävla mycket motståndarna springer i sidled är mindre viktigt eftersom det är svårare att få fart på en eventuell nick när du tvingas vinkla eller styra  den minst 90 grader. Ja förutom för Viktor Elm då…

 

Brorssons beteende är märkligt. När du ser att bollen kommer mot dig, varför duckar du? Visst, i fall målvakten går ut och kommer i samma riktning där man står så är det logiskt att inte störa honom men Fredrik Andersson ligger cirka två meter framför när han försöker nå bollen. Hade Brorsson hoppat istället för att ducka hade han troligtvis nått och kunnat ”knoppa” bollen över ribban. Dessutom kan man aldrig ducka utan stå rakt upp så att målvakten kan beräkna utrymmet försvararen tar och slippa springa på honom – du är för en utrusande målvakt dubbelt så bred när du duckar som när du står stilla.

 

Fast allra värst är nog uppträdandet av matchens i särklass bäste spelare, Mackan Rosenberg som tog sin roll som lagkapten och nestor på lite väl stort allvar. Före frisparken och när muren är uppställd närmare stolpen går Rosenberg fram och ställer sig fram för Fredrik Andersson och med ord och en väldigt, väldigt tydlig arm och till och med ett finger tvingar han sin målvakt att backa tillbaka mot mållinjen. Det gör att Fredrik tvingas att återigen ändra muren och det innebär i förlängningen att han tvingas flytta från exakt den position där bollen sedan kommer. Varför Rosenberg anser sig vara bättre att dirigera försvaret än målvakten ska jag låta vara osagt även om jag tror att han aldrig hade betett sig likadant mot Dahlin. Hade Johan varit målvakt hade han stått kvar och sedan varit på bollen eftersom han sluppit att kasta sig rakt ut, alltför sent och alltför lågt.

 

Vad Rosenberg inte tänker eller reflekterar över är att målvakten kan styra frisparksskytten genom sin ursprungliga placering. Ifall han står längre ut hade troligtvis ”Äta min kaka” istället försökt nå Paulsens huvud som Bajen i princip alltid försöker.  När Fredrik Anderson tvingas bak till mållinjen ser Äta min kaka en väg rakt mot bortre stolpen där en målvakt borde stått.  Det är som Nilen delade sig inför israelernas uttåg ur Egypten, när de tröttnat på gräshopporna och all annan grön skit i sju gånger 70 år.

 

Det är egentligen inte så konstigt att MFF släpper in en massa bollar vid fasta situationer eftersom de enskilda spelarna uppför sig som de gör. Frågan är varför tränare, defensiva specialister av olika slag och analytiker uppenbarligen struntar i det här?  Ska det ta 7 gånger 70 säsonger innan nån inser att något måste göras?


About this entry