Den sjuke gamle gubben och det problematiska omklädningsrummet

Juve brukar kallas Den gamla damen och eftersom MFF har en liknande ställning i Sverige passar det i juni 2018 perfekt med smeknamnet ”Den sjuke gamle gubben”. För något är ju sjukt i MFF, inte enbart de gnälliga gubbsupportrarna på läktaren eller koleriska krönikörer vilka antingen är oerhört positiva eller oerhört negativa beroende på den enskilda matchens resultat.

 

Ska jag förklara Malmö FF:s dåliga vårsäsong i allsvenskan på samma sätt –med en enda enskild sak – så måste det bli sportchefens och de medicinskt ansvarigas (MA) felaktiga beslut. Inte att laget på planen missar chanser eller har alltför dåligt passningstempo. Inte Brorssons omdöme, inte Safaris långsamhet, inte ens Magnus Pehrsson ska skuldbeläggas.

 

Varför Daniel Andersson en skitlång säsong som börjar med tuffa tävlingsmatcher redan i februari, som inte slutar förrän i november och inbegriper CL-kval väljer en liten bantad trupp är nästan obegripligt. En lång säsong kräver en stor trupp som kan rotera. CL-kval kräver att de bästa spelarna är friska och i form när det gäller. Om inte annat så borde erfarenheterna av felbehandlingen av Rasmus Bengtsson ( plus Mackan) och de konsekvenser det fick förra CL-kvalet ha varit tillräckligt: istället gör man precis tvärtom. Istället gör man återigen samma misstag. Hela hösten 2016 spelade Rasmus på sprutor vilket fick till följd att han inte var tillbaka i form förrän det var alltför sent, hösten 2017. Istället tvingades man spela Brorsson och vi vet hur det gick. Våren 2018 är Rasmus återigen skadad, man chansar och kastar in honom alltför tidigt (kanske spelade han åter på sprutor?) och så blir skadan värre. Likadant med Bachirou – man chansar på att spela honom halvskadad, halvt rehabbad och förvärrar skadan.

 

Varför DA och MA gör detta trots erfarenheten och trots att de helt medvetet har en liten tunn trupp förstår jag inte men jag fattar att det är här kärnan i MFF:s problem ligger. En alltför liten trupp utan tillräckligt bra back-up på viktiga positioner. Bachirou är minst lika bra, tempostark passningsspelare och målskytt som AC men bara då han är frisk. Lewicki är inte hans ersättare, det borde alla veta vid det här laget och de flesta visste det redan i vintras. En del krönikörer vet det fortfarande inte. Lewicki är en balansspelare och som det vida överlägsen Bonke Innocent trots att vissa krönikörer tjusas av vunna närkamper och hårda passningar i sidled. Ingen spelare i allsvenskans historia har troligtvis bytts i första halvlek lika ofta som Behrang Safari.

 

Till detta felbedömningen av de unga spelarnas mognad vs de befintligas många gånger uppenbara övermognad. MFF har två lovande målvakter utlånade (varav Sixten är den bäste) och det är bra men är det rätt när man har en kroniskt skadad förstekeeper och en medioker äldre reserv med något som inte kan beskrivas annat än som nervproblem (jag tror m a o att Fredrik egentligen är en mycket bättre målvakt än han visat)?

 

När man har en gammal mätt skyttekung och en ny ung presumtiv målgörare som inte integrerats i MFF ännu efter tio månader – varför inte ytterligare en forward då (nej, Jeremejeff har aldrig varit en boxspelare och målskytt)? Vem ska göra målen under sådana förutsättningar hur jävla många chanser man än skaffar sig?

 

Exemplen är otaliga – så varför så få spelare en lång säsong med många skador? Trots alla pengar har man en liten tunn trupp känslig för skador. Trots alla pengar har man en liten tunn trupp med flera nyckelspelare som också är närmast kroniskt skadebenägna. Varför? Varför är inför stundande CL-kval tre av MFF:s fem nyckelspelare långtidsskadade? Igen.

 

Min simpla teori, den enda logiska förklaringen, är att Daniel Andersson tyckte att konkurrensen var negativ förra säsongen. Att många duktiga spelare inte fick vara med skapade problem i omklädningsrummet. Därför chansade man på få spelare och hoppades att skadorna skulle vara lika få som 2017. Att det sedan inte är ANTALET skador utan vilka spelare som är skadade som är det viktiga är en annan sak som borde beaktats men uppenbarligen glömdes bort. Liksom reservernas kvalité, liksom spelarnas oförmåga att axla ansvaret och istället uppträda som mätta och överbetalda – kanske med lagkaptenens ofta lakoniska attityd som förebild, i omklädningsrummet.

 

Så sportchefen valde att istället för att ta konsekvenserna av sina felaktiga beslut utse sig själv till ny tränare och sparka den underlydande som hade att  försöka hantera det kaos sportchefen skapat. Det har inte gått så bra. Och nu skall man panikköpa spelare som ska gå direkt in och på några få veckor lyfta hela laget i CL-kvalet? Och ska Daniel Andersson sparka sig själv till förmån för en helt ny okänd tränare eller räknar han med att Danmark gör fiasko och MFF satsar på sin gamla tradition att recycla gamla ”second-hand tränare” (eller spelare som tränare) som en gång var bra? All erfarenhet säger entydigt att det inte är en bra lösning.

 

Många frågor, inga svar. Än.


About this entry