Det enda reella hotet mot en svensk 0-0-triumf – i politik och fotboll är allt möjligt

Hoppet och förväntningarna i Sverige börjar växa. Man hör redan spridda ”Halleluja” från soffläktarna. Ölförsäljningen spås slå rekord. Alla livsmedelskedjor säljer blågula tröjor, fotbollar, halsdukar e t c tillverkade av underbetalda barnlika arbetare i Östasien. Vissa ledarskribenter lite till vänster om högern ser till och med en repris av VM-bronset från 1994 som en politiskt försonande möjlighet till nationell gemenskap vilken i deras ögon kan stoppa en annars trolig, kommande regering med Moderater och Sverigedemokrater. Som om fotboll fortfarande skulle vara socialdemokratisk. Jag tror det är att överskatta både svenskarna och framförallt landslaget, det är en dröm som dog med Nya Tider och ”Foten” Carlssons valförlust.

 

Det första och förmodligen alltför höga hindret på vägen mot ett blågult VM-guld (eller blott brons) stavas Sydkorea. Själv tänker jag gå ”all in” på optimistiska 0-0 och får fantastiska sju gånger pengarna för det.

 

Rent konkret är det så här:

Eftersom jag konstant dissat anfallsduon (med undantag för Toivonens mål mot Frankrike och hans volley mot Luxembourg) tänker jag inte skriva mer om Jannes brottande med målimpotensen. Jag tänker skriva om det enda reella hotet mot ett annat slutresultat än det saliggörande 0-0. För impotensen till trots – Janne kommer kräva en del ”offensivlikt” spel, han vars lag i princip tänker spela ohyggligt defensivt vill upp ibland, de ska stå högt och överraska Sydkorea med den här höga pressen som var så framgångsrik en gång i Paris (fast Sverige förlorade ändå…). Likt förebilden Stefan vill han inte bygga murar men tvingas ändå stå lågt, med tio man i eget straffområde. Tänk Sven Duva, och Öresundsbrons passkontrollanter.

 

Problemet är att så fort Sverige pressar högt måste backlinjen inte enbart lufsa ut ur eget straffområde utan även ställa sig på rad, på mittlinjen, i Ryssland. Både mot Chile, Rumänien, Danmark och Peru har motståndarna väldigt enkelt ställt om, slagit två, tre passningar och fått frilägen. När inte halvdansken Robin ”Nato” Olsen varit på plats och räddat.

 

Miljöpartisten Lindelöf går förskräckligt ofta bort sig och värderar fel, hans chansbryter på ett sätt som inte mittbackar ens ska fundera över hemma i poolen. ”Granen” Björklund är trygg men också lika smidig och snabb som ett icke ofälld naturgran och ytterbackarna ligger alltför högt. Dessutom är Lustig och speciellt Kraft väldigt, närmast oanständigt, långsamma. Till detta kan man lägga Seb Larsson vars ansvar det är att stoppa den här sortens nesliga, okristna attacker. Säg så här: bredvid Seb ser till och med Granen snabb ut, trots rötterna. ”Sebba” får förlita sig på Gud och fyrbackslinjen.

Eftersom pragmatikern Janne Andersson i första hand tar ut spelare och sedan anpassar taktiken efter dem borde inte längre en hög svensk press (att ta till vara motståndarnas misstag) vara varken möjlig eller ens tänkbar. Fast å andra sidan kan man väl inte enbart satsa på fasta situationer och att dra ned tempot? Eller kan man det…? Är det Italiens guldtaktik från 1982 som Janne har som förebild? Det sägs att Italiens enades och var utan regeringskris i flera månader efter triumfen i Madrid (för att sedan förlora EM-kvalet mot Sverige och få Berlusconi som tröst). Jag hoppas trots allt innerligt att Janne försöker kopiera idén om det förträffliga med 0-0 som lösningen på alla problem.

 

Det är lätt att skrika sig hes på hat och hävda att landslaget var bättre förr, med Åby eller högerpolitikern (och Bajenbossen) Nyman som förbundskaptener. Det är lätt att lova att fäderneslandet åter ska ta en massa medaljer med en uråldrig specifik svensk anfallsinriktad taktik vars snirkliga löpvägar och bakvända ordföljd förmodligen redan finns beskrivna på runstenarna. Att den dåliga rankingen beror på den mångkulturella fotbollsfamiljen. Själv tror jag att den den enda möjliga vägens taktik för Sverige under och efter VM är catenaccio: vi tränger ihop oss i mitten, enas om en defensiv, reformlös taktik och försöker i första hand eliminera alla eventuella minus i den internationella handelsbalansen. För Sverige, mot 0-0!

 

 


About this entry