Varför blandar folk ihop rasism med fotboll?

En ganska känd författare vars böcker, om kärlek och lyckliga medelålders människor, blir till fina TV-serier har nu ”joinat” duon av halvkändisar som föraktar mig offentligt. Hans spya på min fb-vägg är dessutom indirekt en konsekvens av Jimmy Durmaz inhopp i matchen mot Tyskland.

 

Jag trodde det var en mix av VM-besvikelse och alltför många öl som orsakade angreppet och att han skulle tona ned föraktet och korrigera kritiken dagen efter. Nu är det måndag, han inte har hörts av sig, och jag får utgå ifrån att han nu bildar en trio tillsammans med Marcus Birro och Robert Laul. Birro skrev något år efter vår kontrovers en slags självbiografi där han över två sidor spydde på mig och kallade mig ”Sveriges sämste litteraturkritiker”. Laul utnämnde mig i en krönika i Sportbladet till ”Sveriges sämste sportjournalist” (troligtvis beroende på att han var berusad och hade missförstått min text i DN). Detta nämns dock inte i Lauls nyligen publicerade självbiografi. Däremot –  vad gäller behovet av att placera människor i en grop eller på en piestal – karakteriserar  Laul sig själv som ”jag är bra för svensk fotboll”.  Och så nu alltså ”författaren”  – kanske tycker han jag är Sveriges sämste fotbollsbloggare?

 

Innan jag redogör för ordväxlingen vill jag påpeka att jag som journalist (och under ett kort tag även TV-medarbetare) ganska ofta blivit hånad och föraktad. Ibland blir man även hotad men det tenderar vara svaga löften, av anonyma nätmänniskor. Jag hade en far som också hotades och hånades men på den tiden nådde de till mig som upprörda telefonsamtal eller i form av löpsnaror och annat med posten. Det är väldigt annorlunda med kända människor, kollegor och gemensamma vänner på sociala medier.

 

Den här gången började det med att författaren inte tyckte jag skulle kritisera Jimmy Durmaz för insatsen mot Tyskland. Jag hade skrivit att de cirka 20 minuterna måste vara en av de sämsta inhoppen någonsin i svensk landslagsfotboll (och gav ett par konkreta exempel). Författaren tyckte att jag var en besserwisser och att Durmaz skulle avgöra mot Mexiko och jag svarade att jag skulle lägga det på minnet. Det kunde slutat där men något slant här för författarens intellekt. Han återkom och berättade mer ingående hur cynisk och bitter jag är och hur detta reflekterades i mina ”dryga så kallade fotbollsanalyser”.  /…/ ”Du vill briljera med din så kallade fotbollskunskap som jag inte har någon som helst förståelse för.”

 

Då kunde jag inte låta bli att lite försynt påminna om vår förra ganska oskyldiga  fb-kontrovers vars upphov är jag både före och efter guldet 2016 kritiserade Allan Kuhn och tyckte MFF borde söka hans ersättare. Författaren tyckte det var galet då (han hade läst Max Wiman) och menade att den tränare som tar SM-guld är allsvenskans bäste tränare – per automatik.

 

Denna påminnelse föll inte i god jord.

 

”Jag menar bara att du är en jävligt dryg person som alltid klankar ner på någon eller något när du får chansen. Roligt att du kommer ihåg en gammal Kuhn-debatt och drar upp den som ett ess ur rockärmen nu. Visar ju att du samlar på allt för att få möjlighet att någon gång i framtiden få framstå som den kloke, vise, analytiske och förträfflige person du tror dig vara – eller åtminstone framstå som.”

 

Jag citerar inte författaren för att framstå som varken klok eller analytisk utan som exempel på vad mixen VM-frustration och alkohol kan få människor att skriva på sociala medier. Jag känner ju författaren sedan 30 år tillbaka och  måste säga jag överraskades av hans förakt. Jag tror inte heller hans närmaste vänner känner honom som en alltför frispråkig och hetsig man som spyr över medmänniskor men nu, på Midsommardagen efter Sveriges snöpliga förlust mot Tyskland, släppte han loss alla invektiven.

 

Förmodligen var även många av de som samtidigt hävdade att Jimmy Durmaz inte är svensk berusade. Skillnaden är att de aldrig skulle ångra sig när de nyktrar till vilket jag faktiskt tror författaren gör men kanske inte vågar. Eller så bryr han sig inte eller så tyckte han verkligen att det var viktigt att spy på mig offentligt även om jag har svårt att finna logiken i det.

 

Det viktiga i sammanhanget är dock att varken författarens drapa eller SD-idealisterna och trollens rasism har något med fotboll att göra (fast det retar mig lite att författaren dömer mig som människa utifrån mina fotbollstexter på nätet). Att Jimmy Durmaz gjorde ett dåligt inhopp gör inte honom till en sämre människa eller sämre svensk, det gör honom inte ens till en sämre fotbollsspelare utan säger enbart något om vad han gjorde under drygt 20 minuter i en speciell match. Det spelar ingen roll var han bor, vilken Gud han eventuellt tillber eller i fall han sjunger ”Du gamla du fria” före matcherna som förbundskaptenen en gång krävde.

 

Ifall Jimmy ”tog oss till VM” eller inte är också det helt jävla irrelevant här. Menar verkligen de bakom den väldigt spridda kampanjen att Jimmy är en bättre svensk ifall han ”tog oss till VM”? Att rasisterna skulle acceptera Jimmy som svensk i fall han bara var en tillräckligt bra fotbollsspelare? Kampanjens idé påminner om Hitlers försök att göra Einstein, Fritz Lang med flera andra som stämplats som judar och flytt Nazi-Tyskland, till ”heders-arier”. Blir Jimmy ”heders-svensk” i fall han avgör mot Mexiko? Ja, ifall han nu får spela alltså… ?

 

Så sluta blanda ihop rasism och fotboll och börja gärna högläsa vad ni skrivit nästa gång ni är berusade och tänker publicera något på sociala medier.

 

Ps Ibland är jag en dålig bloggare, ibland är mina analyser tokfel men jag var en av de få som trodde på Sverige i matcherna mot Italien och tippade dessutom 1-0. Jag tror resultatet mot Mexiko blir exakt lika positivt men jag vidhåller att Jimmy Durmaz inhopp i lördags var djupt beklagligt och att man måste få skriva om det utan att anklagas för rasism. En mycket känd journalist och fotbollsförfattare skrev också kritiskt på fb men strök sedan hela inlägget efter att ha läst om rasismen på Insta. I efterhand ville han inte diskutera ifall det var rätt eller fel gjort av honom. Självfallet gjorde Durmaz sitt bästa men jag har en känsla av att han efter de första initiala bolltappen helt förlorade självförtroendet och kunde inte efter det hantera varken fötter eller psyke. Kanske borde han inte spelat  – precis som en förbundskapten borde vetat att John Guidettis fatala misstag var ganska förutsägbara. Jag tror, liksom jag antydde efter att truppen offentliggjorts, att Ken Sema eller Jiloan Hamad hade varit ett bättre val. För att nu inte nämna Saman Ghoddos men Janne ville ju lika lite ringa honom som han kunde tänka sig att slå Zlatan en signal och fråga om han ville med till VM…


About this entry